Quantcast
Channel: Ur våra samlingar Archives - Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Viewing all 88 articles
Browse latest View live

Jim Walchs desertörsamling

$
0
0

I Jim Walchs samling hos oss återfinns framför allt tidskrifter från amerikanska desertörer från Vietnamkriget.

Av: Henrik Saxenius, praktikant hösten 2010.


Indokina- och Vietnamkriget

Under andra världskriget erövrades Franska Indokina av japanerna. Vietminh organiserades då som en nationell gerilla. Efter Japans nederlag kom fransmännen tillbaka. Frihetskriget mot ockupanterna förvandlades till en frihetskamp mot forna kolonialherrar. Efter fransmännens militära nederlag vid Dien Bien Phu år 1954 slöts vapenstilleståndet i Genève.

Vietnam delades längs den 17:e breddgraden i en nord- och syddel. Val för hela landet skulle hållas inom två år. Sydvietnam och USA fruktade emellertid kommunistisk valseger och man struntade i att förrätta val. FNL bildades 1960 som en politisk organisation medan Viet Cong organiserades som den sydvietnamesiska gerillarörelsen. Nordvietnam stödde gerillan med krigsmateriel via den berömda Ho Chi Minh-leden.

USA:s stöd till regimen i Sydvietnam blev massivt. I början av 1965 fanns 25 000 amerikanska soldater i landet. Mot årets slut var de 184 000. Eftersom stora delar av den sydvietnamesiska landsbygden behärskades av gerillan flyttades bönderna till strategiska byar. Detta hade inte den avsedda effekten, dvs. att isolera gerillan, så den 7 februari 1965 började en sex veckors bombkampanj mot Nordvietnam. Därefter kom öppet krig att råda mellan USA och Nordvietnam.

Även Sovjetunionen engagerades i konflikten. Moskva sände krigsmateriel och instruktörer till Nordvietnams stöd. USA:s utrikespolitik vägleddes av den s.k. dominoteorin, vilken gick ut på att om kommunisterna erövrade ett land så föll de andra som dominobrickor såtillvida inte USA ingrep. Därför blev också Vietnamkriget så långvarigt. År 1969 fanns redan över 500 000 amerikanska soldater i Vietnam. Det var emellertid stor omsättning på personal, vilket i sin tur bäddade för instabilitet i krigföringen.

Kriget gick väldigt dåligt för amerikanerna. Samtidigt växte fredsrörelsen fram på hemmafronten under intryck av kriget. “Hey, hey, LBJ, how many kids did you kill today?” ropade demonstranterna. Även antalet desertörer ökade. Dittills hade USA aldrig upplevt sådana mängder av deserteringar.

Desertörer

En soldat som var borta mer än 30 dagar räknades av Pentagon som desertör. Hade han varit borta mindre än 30 dagar klassificerades han som “frånvarande utan permission” (absent without leave, AWOL). År 1967 klassificerades 40 000 som desertörer. År 1970 var siffran uppe i 89 000. Hundratusentals ställdes varje år inför krigsrätt. Domstolen var överbelastad med värnpliktsmål. “The only political way for the people to stop the war is to stop taking part in it.” (Jim Walch, “Flight from Atrocity”, Outlook 1/1970, s. 19)

Värnpliktsvägran och vägran att ställa upp till den första mönstringen var en del av tonårskulturen i Amerika, menar krigsvägraren Jim Walch. (Kristet forum 5-6/1971) Framför allt Students for a Democratic Society drev en kampanj mot inskrivningarna. Proteströrelsen blev en livsstil. “Hell no we won’t go” och “Make love, not war” var några av de mera frekventa slagorden. Myndigheterna samordnade sina krafter för att effektivisera jakten på sina krigsvägrare. USA utövade även påtryckningar på främmande stater för att få dem att återlämna desertörer. Jim Walch skriver om en krackelerad amerikansk självbild:

That America is not a place for a healthy young man with a conscience is beginning to dawn on an ever-increasing number of people, both in the United States and abroad. America, which ones was the symbol of hope, freedom and opportunity for the downtrodden masses of earth, is now the negation of these qualities. The America which was populated by deserters and exiles is now creating exiles by the hundreds of thousands.

(Jim Walch, “Flight from Atrocity”, Outlook 1/1970, s. 19)

Grannlandet Kanada blev främsta tillflyktsort för amerikanska desertörer. Här fanns omkring 60-80 000 män på flykt undan värnplikts- och inkallelseorder. I Jim Walch samling återfinns framför allt tidskrifter från dem. Den första amerikanske soldaten anlände till Sverige på sommaren 1967. Så småningom kom över 700 amerikanska värnpliktsvägrare och desertörer i kontakt med Sverige.

I klipparkivet kan man följa deras öden relativt väl. År 1971 hade 437 amerikaner beviljats tillstånd att stanna i landet. Huvuddelen bosatte sig i Stockholmstrakten, men även Malmö, Göteborg och andra orter tog emot dem. År 1971 hade även 101 återvänt till Amerika eller till sina förband. Sex amerikaner utvisades ur Sverige. (Kristet forum 5-6/1971).

Värnpliktsvägrarna och desertörerna organiserade sig, bland annat i American Deserters Committee (ADC), the Center, American War Resisters in Sweden m.fl. Handlingarna i Jim Walchs samling, som härrör från perioden 1968-1972, visar med all önskvärd tydlighet på detta. På Mälartorget 15 i Stockholm upprättade Walch ett “mottagningskontor” för att handleda amerikanerna i det svenska samhället. Verksamheten rörde sig bl.a. om bostadsförmedling, utgivning av en informationsbulletin, studiecirklar, språkkurser o.d.

Sedan 1969 delade han kontoret med en protestantisk präst som var aktiv inom den kristna fredsrörelsen i Amerika (Fellowship of Reconciliation). Han var utskickad av Clergy and Laymen Concerned About Vietnam (CALCAV). Walch var verksam inom the Center och Arbetsgruppen för stöd åt amerikanska Vietnamkrigsvägrare i Sverige, som bildats den 21 december 1968. Kontakterna med andra organisationer var många, som exempelvis med De Förenade FNL-grupperna (DFFG).

Man får genom Walch “desertörarkiv” även en glimt i slitningar bland desertörerna samt ADC:s problem med Svenska Kommittén för Vietnam. Förutom att hjälpa desertörerna deltog man i antikrigsdemonstrationer under parollen “Politisk asyl åt Vietnamkrigsvägrare!” I artiklar riktar Walch uppmärksamhet på svensk praxis från andra världskriget då krigsvägrare från krigförande land fick stanna i landet. Den 21 februari 1969 utfärdade så inrikesdepartementet en kommuniké där personer som löpte “risk för att sändas till tjänstgöring på krigsskådeplats” fick asyl.

Februarikommunikén byggde på folkrätten och FN:s bestämmelser. Asylfrågan var politiskt känslig eftersom mottagandet av desertörer kunde uppfattas som en direkt ovänlig handling gentemot USA. Någon politisk asyl erhöll desertörerna heller inte, men fick inte desto mindre stanna kvar i Sverige av humanitära skäl. I samlingen återfinns handlingar som med all önskvärd tydlighet belyser debatten om politisk asyl.

Ur samlingen

Kärnan i samlingen är ett klipparkiv som omfattar åren 1968-1971. Walch prenumererade flera år på Pressurklipp. Bland annat kan man däri följa krigsvägrarnas anpassning till samhället. 60 procent av amerikanerna återfanns 1971 i förvärvsarbete. (Kristet forum 5-6/1971) De amerikanska desertörerna utgjorde en pionjärgrupp i svensk flyktingmottagning. Under 1980-talet skulle Sverige ta emot tusentals krigsvägrare från Iran och Irak. I samlingen ingår även en del artiklar och uppsatser av personer som utnyttjat klipparkivet. Jim Walch står själv för ett omfattande manuskript, som upptar en hel volym tillsammans med förarbeten och anteckningar.

Även protokoll, korrespondens, register och räkenskaper belyser antikrigsverksamheten väl. Fotografier och ljudband illustrerar de förutvarande krigarnas och desertörernas liv ytterligare. I Jim Walchs samling finns även en värdefull dagbok över hans kontaktnät. Tidskrifter är också ett tacksamt material, som täcker krigsvägrarnas aktiviteter. WRIS till exempel var organ för American War Resisters in Sweden, The Paper Grenade för American Deserters Committee och Center Newsletter för the Center. Vidare återfinns tidskrifter från andra amerikanska desertörorganisationer i samlingen.

I Jim Walchs samling ingår även 32 band böcker och trycksaker samt två ljudband.


Tjänarinnebladet

$
0
0

Tjänarinnebladets vinjett

Utgavs 1905-1908 av Stockholms Tjänarinneförening. Tidskriften behandlade tjänarinnornas idéer, förslag och internationella utbyten. Den ger också en inblick i dåtidens förhållanden för arbetande kvinnor i allmänhet.

Tjänarinnebladet har härmed digitaliserats och gjorts tillgängligt i pdf-form. Nedan kan du läsa mer om tidskriften och tjänarinnorna.

Av: Martin Hedlund, praktikant höstterminen 2011

Ladda ner (pdf)

Tjänarinnor eller familjeslavinnor?

Under tidigt 1900-tal började även kvinnodominerade yrkesgrupper att organisera sig fackligt i Sverige, detta till stor del tack vare bildandet av Kvinnornas Fackförbund 1902. En av dessa grupper som lyftes fram under denna tid var tjänarinnorna. Vid ett möte i Stockholm 1903 talade Anna Sterky (ordförande i Kvinnornas Fackförbund) (Från Alma till Ulla 2010, s. 24) (Kvinnornas Fackförbund s arkiv) om tjänarinnornas usla förhållanden och agiterade för att tjänarinnorna borde kräva bättre förhållanden i arbetet. Begreppet som också står i rubriken (det vill säga “familjeslavinnor”) är hämtat från just detta föredrag och användes då för att beskriva tjänarinnornas förhållanden. Detta fick stor uppmärksamhet i pressen, mottagandet var till största del negativt, och diskuterades flitigt i bland annat Dagens nyheter, där signaturer som “matmoder”, “erfaren husmoder” och “tillgifven tjänarinna” där man försökte påvisa hur slarviga dessa tjänarinnor var, men tanken på att starta en tjänarinneförening började på allvar diskuteras. Året därpå blev detta en realitet då Stockholms Tjänarinneförening bildades (Moberg 1978).

Ganska omgående efter uppkomsten av den egna föreningen startades Tjänarinnebladet, en tidskrift som tog upp frågor rörande tjänarinnornas situation gällande arbetsförhållanden och arbetstider men också andra tjänarinneföreningar, både på hemmaplan och internationellt (Moberg 1978). Tidningens historia blev dock inte lång då den redan under 1908 slutade att ges ut, men den skildrar dåtidens förhållanden för tjänarinnorna just utifrån den egna yrkesgruppen (Hembiträdesföreningen i Stockholm. Utgående handlingar 1903-1923).

Organisering

Hur skulle tjänarinnor som arbetade upp emot hundratimmarsveckor ha möjlighet att organisera sig? (Tjänarinnebladet 1905, nr. 2, s. 2) Detta var en utav de många frågor tjänarinneföreningen brottades med. I den egna tidskriften Tjänarinnebladet diskuterades flitigt organisationens prekära situation angående möjligheterna till sammankomster. Den långa arbetsveckan kanske inte var speciellt för just tjänarinnorna under tidigt 1900-tal, i en artikel skriven av Maria Qvist (ordförande i Stockholms Tjänarinneförening 1903-1904) beskriver författaren hur arbetsförhållandena såg ut för hemmaarbetade sömmerskor i stockholmsregionen. Det visar sig att vissa sömmerskor behövde jobba upp emot 17 timmar om dagen för att få ekonomin att gå ihop. (Tjänarinnebladet 1907, nr. 4, s. 7f)

Skillnaden hade inte i första hand att göra med arbetstimmar utan med arbetstiden. Tjänarinnornas arbetstider var till skillnad från andra arbeten orgelbundna, gränsen mellan arbetstid och fritid var flytande vilket resulterade i att arbetsdagarna och ledighet kunde växla från dag till dag eller från månad till månad. Vid speciella händelser eller om arbetsgivarna till exempel hade besök långt in på småtimmarna var tjänarinnan tvungen att arbeta över beroende på behov, och inte som inom andra yrken efter en tidsram. Denna oregelbundenhet resulterade också i att det var svårt att komma loss ur arbetet ett speciellt datum om det så endast gällde en kväll i veckan eller varannan kväll i veckan. På grund av dessa skiftningar i arbetet hade också tjänarinnorna svårigheter att organisera sig eller överhuvudtaget stämma träff med varandra, eftersom de aldrig kunde veta i förväg om de var lediga eller ej (Tjänarinnebladet 1906, nr2-3, s.1f).

Under 1904 anordnades ett specifikt diskussionsmöte angående frågan över hur man skulle komma till stånd med bestämda fritider och begränsade arbetstider, så frågan fick stort utrymme i organisationen (Hembiträdesföreningen i Stockholm. Utgående handlingar 1903-1923. Flygblad). Det andra problemet för tjänarinnorna var att de allt som oftast bodde på sin arbetsplats, därigenom fick också husmodern stor insyn i tjänarens privatliv. Ett exempel på detta var att det kunde förekomma utfrågningar om tjänarinnans civilstatus vid anställningsintervjuer och att det ställdes krav på att denne inte var förlovad eller hade en man. Om tjänarinnan träffade någon under anställningen kunde det också vara en anledning till uppsägning (Tjänarinnebladet 1906, nr 3-4, s. 5).

För var skulle tjänarinnan träffa sin man? Hon bodde oftast hos den familj hon tjänade och arbetade oregelbundna tider, husmodern kanske inte önskade att en främmande person utan hennes tillåtelse befann sig i hemmet. Problemen härrör från en gammal och ålderdomlig lagstiftning.

Kontrakt och en föråldrad lagstiftning

Två av de totalt fyra punkterna som också togs upp vid bildandet av organisationen återspeglar de ovanstående problemen, dessa var:

  1. Allt mer ordnade förhållanden vad angår tjänarinnornas fritider.
  2. Införandet av kontrakts- och uppsägningsblanketter

(Stockholms Hembiträdesförenings arkiv. Utgående handlingar. Program och handlingar)

Den senare punkten har till stor del att göra med tjänstehjonsstadgan som tjänarinnorna formellt då stod under. Denna stadga från 1833 var en lagstiftning för tjänstetvång och innefattade arbetare inom jordbruk och i hushåll. Den förklarade att tjänarinnan (i vissa fall) skulle vara en del av familjen hon tjänade i men i en underordnad roll gentemot sina arbetsgivare, samt att det endast var arbetsgivaren som hade möjlighet att bryta kontraktet. Åren från 1833 och vid dess avskaffande 1926 kom olika förslag på ändringar i stadgan men dessa fick inget gehör, däremot diskuterades den flitigt av Tjänarinnebladet (Moberg 1978, s. 14). På många vis var stadgan vid denna tidpunkt (i början av 1900-talet) redan ålderdomlig och användes inte i praxis. Lagstiftningen beskrivs som medeltida, och eftersom den härrör från 1833 kan den i mångt och mycket relateras tillbaka till ett förindustriellt Sverige (Nationalencyklopedin). På många vis kan den också sägas vara medeltida i den bemärkelsen att den stadga från 1833 är en reviderad upplaga av tjänstehjonsordning från 1319 (Holmberg 1906, s. 18).

I ett flertal artiklar diskuteras just denna stadga och hur man skulle kunna förnya den eller i alla fall definiera hur den skulle användas. Under tidigt 1900-tal fanns det fortfarande ingen uppdaterad stadga och den gamla följdes som sagt inte till punkt och pricka. Detta hade lett till en stor variation av uppfattningar över hur kontrakt mellan tjänarinnorna och deras arbetsgivare skulle se ut, vilka rättigheter och skyldigheter de hade. Två paragrafer ur denna stadga lyftes fram i en artikel i Tjänarinnebladet under 1907:

10 §

Är tjänaren försumlig, gensträfvligt eller oordentligt och låter det sig ej rättas, eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten, må det därefter skiljas, efter ty i 5§ sägs, (anmälan till kronofogde eller länsman) med förlust av hela lönen samt erhålle sådant betyg det förtjänar

och 16 §

med tjänstehjon, som under förbjuden tid anträffats å krogar, källare eller näringsställen, eller som, utan husbondens lov, begiver sig ur dess hus, eller utöfver erhållet tillstånd sin hemkomst fördröjer, eller öfver natten är borta förfares som i 10 §

(Tjänarinnebladet 1907, nr. 3, s. 2f)

Artikelförfattaren menar att dessa två lagar har ställt till det för tjänare både i städer och på landet, då de kunde utnyttjas av arbetsgivare. Den anställda tjänaren hade inget arbetsskydd eller någon lag att luta sig emot utöver tjänstehjonsstadgan. Vilket gjorde det lätt för arbetsgivaren att avskeda tjänaren, men mycket svårare för den anställda tjänaren att lämna sin tjänst.

Under 1908 på kvinnornas diskussionsklubb möttes dock både representanter från tjänarinnorna och husmödrarna för att diskutera avtal. Det centrala för tjänarinnorna var just arbetstidens längd, fridagar samt ett avtal kring uppsägning för att skydda tjänarinnorna. Detta avtal skulle vara skriftligt och frivilligt men inte lagstadgat. Man var rädd att en revidering av tjänstehjonsstadgan inte skulle leda till bättre förhållanden utan snarare befästa de gamla lagarna i en yngre förpackning. (Tjänarinnebladet 1908, nr. 1, s. 4f) en ny lagstiftning kring tjänarinnorna kom dock till stånd under 1926, ungefär 16 år efter att tidningen lagt ned sin verksamhet.

Transnationella förbindelser? Transnationellt utbyte?

I det nordiska utbytet av idéer och tankar kan man se att det fanns vissa likheter. De krav som respektive lands organisation ställde gick i stort sätt ut på samma sak, det vill säga arbetstid i timmar om dagen, lediga dagar i veckan och egen logi. I både Norge, Finland och Danmark startades tjänarinneföreningar under slutet av 1800-talet, några år innan den svenska motsvarigheten bildades. Detta bidrog troligtvis till att tjänarinneföreningen i Sverige hämtade intryck från grannländerna. I övrigt införde våra nordiska grannar kvinnlig rösträtt flera år innan Sverige, redan 1906 i Finland, 1908 i Norge och 1915 i Danmark. I Sverige fick kvinnorna rösträtt 1919 och 1921 fick de rösta för första gången i ett riksdagsval. Några av de företeelser som de nordiska länderna hade gemensamt var att de var snabba med att starta egna platsförmedlingsbyråer, i Stockholm under denna tid fanns det ingen statligt ägd “arbetsförmedling” utan tjänarinnorna var tvungna att gå till privata förmedlingar. Dessa ansågs vara dyra och opålitliga, då de platser som förmedlats i vissa fall redan hade tillsatts (Moberg 1978, s 69f).

En av de första åtgärder som tjänarinneföreningen genomförde var att ta kontakt med andra nordiska länder angående deras program, det enda svar som kom in var från Köpenhamn (den danska motsvarigheten till Stockholms tjänarinneförening) vilket medförde att den danska tjänarinnerörelsen fick en framträdande roll under de första åren (Moberg 1978, s. 80). Det cirkulär som skickades ut under slutet av 1903 var på många sätt influerat efter dansk modell, i själva cirkuläret omnämns även Köpenhamns tjänarinneförening angående kontraktsblanketter (Stockholms Hembiträdesförenings arkiv. Tjänarinnekommitténs prot. 15.11.1903. Frågeblankett som bil. t. prot.), vilket också diskuteras i Tjänarinnebladet några år senare (1908:1, s. 4f).

Fackskolefrågan

En annan intressant koppling till Danmark var fackskolan. I Danmark hade tjänarinnorna redan den 4:e november 1906 startat en egen skola för att öka kompetensen hos den egna yrkesgruppen, om detta skrevs det flera artiklar i Tjänarinnebladet (t.ex. 1906, nr. 5-6, s. 1). Tanken på att starta en egen fackskola togs upp under flera möten och svenska representanter åkte på studiebesök till Köpenhamn för att få idéer till en egen fackskola för tjänarinnor.

För att starta en egen skola i Stockholm krävdes dock stora summor pengar och även här tog tjänarinnorna idéer från den Danska föreningen. I det första numret av Tjänarinnebladet 1906 beskrev man skolan i Köpenhamn i goda ordalag, men också hur de gått till väga för att få in pengar då ett skolbygge krävde stort ekonomiskt kapital. Köpenhamns förening hade redan 1904 anordnat en basar för att dryga ut kassan till skolbygget, denna basar beskrivs i Tjänarinnebladet som något storartat eftersom det visat sig vara väldigt lönsamt. I samma nummer av Tjänarinnebladet annonserar också tjänarinnorna i Stockholm om en egen basar (Tjänarinnebladet 1906, nr. 3-4 s. 1).

Skillnaden mellan föreningarna i Köpenhamn och Stockholm var att den Danska motsvarigheten var cirka fem gånger så stor och därigenom hade de också fem gånger så stora intäkter från medlemsavgifter, i Sverige trodde man dock att ett skolbygge skulle generera fler medlemmar till tjänarinneföreningen. Under 1908 hade den danska föreningen ökat med 300 medlemmar och enligt Tjänarinnebladet berodde detta på den nyligen startade skolan (Tjänarinnebladet 1908, nr. 3 s. 2).

Däremot fick tanken på en egen fackskola i Stockholm avskrivas några år senare, detta berodde på ett lågt medlemsantal (1912 var medlemsantalet 54 personer). I stället riktade de in sig på att få tillstånd en kommunalt grundad skola för, som det hette, obemedlade flickor som önskade bli tjänarinnor (Hembiträdesföreningen i Stockholms arkiv. Utgående handlingar 1903-1923. Jubileumsskrifter).

Likheter och skillnader

Tjänarinnebladet hade förutom de konkreta kontakterna med framförallt den Danska föreningen också ett flertal artiklar rörande andra länders tjänarinneföreningars bildande och framställda krav. Framförallt Tysklands tjänarinneföreningar beskrevs i flera långa artiklar, ofta översatta från tyska av Maria Qvist. På den tyska resolutionen år 1907 från Mannheims tjänarinneförening fanns flera likheter med de nordiska länderna, men också skillnader. Både tjänstehjonsstadgans avskaffande (tjänstehjonsstadgan har sitt ursprung i Tyskland (Holmberg 1906, s. 24)) och bestämmelser kring arbetstider finns med bland de krav den tyska föreningen framställde.

Däremot hade de ett annat angreppssätt när det gällde platsförmedlingsbyråer, i de nordiska länderna hade tjänarinnorna vid denna tid startat egna förmedlingar specifika för tjänarinnor. Den tyska tjänarinneföreningen krävde allmänna platsanskaffningsbyråer, det fanns inte heller någon punkt angående anställningsblanketter i den tyska resolutionen (Tjänarinnebladet 1908, nr. 1, s. 2). Diskussioner kring anställningsblanketter verkar ha varit en dansk-svensk företeelse, Stockholms tjänarinneförening hämtade denna idé direkt från Köpenhamn, och det omnämns inte någon annanstans än just i Sverige och Danmark.

Övriga länder som tas upp i Tjänarinnebladet var Holland, Nya Zeeland, Australien, Ryssland, USA och Frankrike. I dessa fall handlade det mer om att notera nya föreningar eller beskriva arbetsförhållandena allmänt.

Något som dock verkade ha varit nästan identiskt för alla dessa tjänarinneföreningar (oberoende land) var reaktionerna de framkallade, i synnerhet från den borgerliga pressen där de ifrågasattes, ofta i väldigt negativa ordalag. En trolig förklaring till denna häftiga reaktion kan ha varit grundat i det nära samarbete som skedde i hushållet, vilket var och kanske än i dag är en av de få arbetsplatser där klasser möts och är beroende av varandra på ett så privat plan. En organisering av tjänare skulle leda till direkt inverkan på överklassens privatliv.

Mycket av den tidiga diskussionen i tjänarefrågan (från ca 1890-talet) handlar om att tjänare var en bristvara, det fanns för få individer från arbetarklassen som ville ta arbete som tjänare. I den borgerliga pressen menade skribenter att det berodde på två saker. Dels den stora migrationen av personer utan landtillgångar och dels den pågående industrialiseringen av Sverige. Det fanns en tanke på att ge de kvarvarande statarna vissa landområden för att på så vis få till stånd en andra generations tjänare (Hembiträdesföreningen i Stockholms arkiv, tidningsklipp). Detta kan också påvisas av Stockholms tjänarinneförbunds egen tjänstebyråliggare, under 1905 förmedlades där 302 arbetstillfällen, medan det endast fanns 221 anmälda tjänare. (Hembiträdesföreningen i Stockholms arkiv. Tjänstebyråns liggare)

Bildning

I största allmänhet trodde tjänarinnorna att den låga status som yrket hade berodde på att kompetensen inom det egna ledet var så låg. De såg alltså en yrkesutbildning som en utväg ur denna låga status. (Hembiträdesföreningen i Stockholms arkiv. Utgående handlingar 1903-1923. Jubileumsskrifter). En punkt på Stockholms tjänarinneförenings första möte hette “Tjänarinnors upplysning medelst samkväm, föredrag, kurser o.d.” vilket just speglar denna uppfattning att bildning var viktigt. Frågan uppmärksammas också i Tjänarinnebladet, där ett flertal artiklar beskriver vikten av bildning, men också hur detta i praktiken skulle genomföras.

Arbetstiden för tjänarinnor sträckte sig ofta över hela dagen så det fanns kanske inte så mycket tid till läsning eller diskussioner. Frågan om reglerad arbetstid och ledighet hänger på vissa sätt ihop med bildningstanken. I en artikel skriven av Esther Borge (maka till Oscar Borge, grundaren till Arbetarrörelsens arkiv 1902) tas den mer praktiska biten upp. Artikeln kan i på många vis ses som en handbok i hur man tar tillvara korta avbrott i det vardagliga arbetet för att hinna med en sida eller två i någon bok, vad som borde läsas eller överhuvudtaget fundera över vad man läst. Detta var ett bildningsideal som kanske inte satte yrkeskunskapen i fokus men som ändå ansågs viktig:

Samtidigt som man skalar potatisen eller sopar golvfet kan man gnola en vers af Fröding eller Heidenstam, eller i sitt stilla sinne beundra hvad man läst om revolutionens hjältemodiga kvinnor, deras uppoffringar för sitt land och friheten, eller fundera på hur kvinnans rösträtt ska lösas.

(Tjänarinnebladet 1906, nr. 2, s. 2)

I en annan artikel från samma år tas också tanken på att bildning leder till bättre ställning för tjänarinnorna:

Ty om [...] äfven tjänarinnan sattes i tillfälle att taga del af dagens frågor, skulle hon således snart inse sin försoffade ställning och vakna till medvetande om, att äfven hon vill öka sina kunskaper och intressen för att representera sig som värdig medborgare och blifva tillerkänd sitt människovärde. Då skulle med tiden ovillkorligen ett bättre samförstånd komma att råda mellan husbönder och tjänare än vad fallet är nu.

(Tjänarinnebladet 1906, nr. 3-4, s. 1f)

Den mer praktiska kunskapen diskuterades också i stor utsträckning, oftast i samband med fackskolan i Köpenhamn. Här premieras den mer praktiska kunskapen; så som matlagning, bakning, tvätt och strykning samt rengöring. Den mer teoretiska kunskapen får på många vis stå tillbaka för den praktiska, men det poängteras att räkenskap, språkkunskap och allmänbildning anses viktiga inslag i tjänarinnors utbildning. Kunskapen ska dock i första hand ses som ett redskap inom arbetet för att i allmänhet öka yrkets status. (Tjänarinnebladet 1906 nr.2, s. 2)

Avslutning

Stockholms Tjänarinneförening hade under de första åren väldigt knapphändig kontakt med arbetarrörelsen, Anna Sterky (ordförande i kvinnornas fackförbund år 1902-1907) hade förvisso en stor inverkan på att föreningen bildades men kvinnornas fackförbund hade svårt att hitta en plats inom sina egna led för tjänarinnorna. Kontakten med SAP och LO var också sparsam och de enda tillfällen då kontakt togs var vid samarbeten vid föredrag eller deltagande i föreläsningsserier (Moberg 1978, s. 83).

Under året 1910 skedde dock ett antal händelser som skulle öka förbindelserna med arbetarrörelsen. Föreningen kan sägas ha reformerat sig själva i och med att styrelsen byttes ut och fick en starkare styrning mot framförallt socialdemokratin. Under samma period blev också Hanna Grönvall sekreterare för organisationen och var från 1914-1941 ordförande. Hon var också socialdemokratisk ledamot i Stockholms stadsfullmäktige från år 1919.

Referenser

Litteratur

  • Tjänarinnebladet
  • Moberg, Kerstin, Från tjänstehjon till hembiträde, 1978
  • Holmberg, G., Sveriges tjänare och tjänarinnor: deras vara eller icke vara, 1906

Arkiv på ARAB

  • Hembiträdesföreningen i Stockholm, arkivnr 2753
  • Hanna Grönvall, arkivnr 183
  • Kvinnornas fackförbund, arkivnr 2330
  • Stockholms Allmänna Kvinnoklubb, arkivnr 2651

Socialdemokraternas partiprogram

$
0
0
Första sidan av "Förslag till program för Sverges socialdemokratiska parti", 1897

Första sidan av "Förslag till program för Sverges socialdemokratiska parti", 1897 (Axel och Elma Danielssons arkiv, vol. 1)

I november 2011 presenterade Socialdemokraterna sin programkommission. Vid partikongressen 2013 beslutar de om nytt partiprogram. Via oss kan du ladda ner partiets alla program samt fördjupa dig i ämnet.

Första partiprogrammet antogs 1897. Programmet 1905 brukar inte räknas som nytt partiprogram, men skiljer sig så mycket i delar att man i vissa senare sammanställningar valt att räkna med den. Därefter har programmet reviderats 1911, 1920, 1944, 1960, 1975, 1990 och 2001.

Ladda ner direkt

Se även Svensk Nationell Datatjänst vid Göteborgs universitet, som digitaliserat alla svenska partiprogram och valmanifest till och med 2010.


Det första partiprogrammet

Det sägs att programmet nästan helt skrevs av Axel Danielsson, som utgick från det tyska så kallade Erfurt-programmet, antaget i Erfurt år 1890.

I Socialdemokraternas arkiv

Socialdemokraternas arkiv finns hos oss och har arkivnr 1889. Relevant material är framförallt (med direktlänkar till arkivkatalogen):

Detta material är endast tillgängligt på plats hos oss (handlingar yngre än 20 år är inte tillgängliga utan tillstånd från SAP:s verkställande utskott).

Grundtexter och övrig litteratur hittar du i biblioteket

I  vårt bibliotek hittar du litteratur kring partiprogrammen, såväl grundtexter som kommentarer och kritik. Sök direkt i vår katalog:

Boken Socialdemokratins program 1897 till 1990

Socialdemokratins program 1897 till 1990

Gavs ut 2001 som en länge efterfrågad sammanställning av de dittills antagna partiprogrammen — inte minst inför kongressen 2001 som åter skulle besluta om nytt program.

Innehåller programmen med inledande kommentarer av Enn Kokk som var programkommissionens huvudsekreterare fram till 2000.

Boken är tillgänglig på följande sätt:

I bokens inledning skriver redaktören Klaus Misgeld:

Den som vill läsa mer om programmen, omständigheter kring deras tillkomst och programutveckling över huvud taget, hänvisas bland annat till Jan Lindhagens Socialdemokratins program, del 1: I rörelsens tid 1890–1930 (Stockholm 1972), och del 2: Bolsjevikstriden (1974). ARAB utgav 1989 Svensk arbetarrörelse – en litteraturförteckning (sammanställd av Birgit Parding i samarbete med Ann Kristin Forsberg, Stockholm) som ger nyttiga lästips, uppdelade efter olika ämnen. I antologin Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år (red.: Klaus Misgeld, Karl Molin och Klas Åmark, Stockholm 1988) finns förutom en rad i sammanhanget relevanta uppsatser en användbar litteraturlista, sammanställd av Marie Hedström.

Samtliga ovannämnda böcker finns i ARAB:s bibliotek. Socialdemokratins samhälle : SAP och Sverige under 100 år finns också till salu i vår butik.

Ur Olof Palmes arkiv

På webbplatsen Olofpalme.org finns Palmes anförande inför kongressen 1975, i vilket programkommissionens förslag till nytt partiprogram presenterades, i några olika versioner.

I kommentaren till 1975 års partiprogram i boken Socialdemokratins program 1897 till 1990 skrev Enn Kokk:

Det var Olof Palme, som ledde programkommissionens arbete inför 1975 års programrevision. 1975 års partiprogram, som skrevs i befrielse- och solidaritetsrörelsernas tid, blev ett mycket mer internationellt inriktat program än sina föregångare. Ideologiskt knöt det starkare än 1960 års partiprogram an till den marxistiskt färgade men givetvis reformistiska idétraditionen inom socialdemokratin [...]

Se även

Socialdemokratiska valmanifest

$
0
0

framsidesdetalj-valmanifest-1944
År 2014 är det återigen dags för riksdagsval i Sverige och valrörelsen har redan dragit igång. Hos oss finns sedan tidigare möjlighet att se vad Socialdemokraterna har velat föra fram till väljarna inför varje val. Nu finns valmanifesten dessutom i digital form.

Flera av manifesten är digitaliserade från den ursprungliga tryckta formen, exempelvis flygblad, medan andra är hämtade ur verksamhetsberättelserna. Vi har jämte de digitaliserade kopiorna även tillgängliggjort fulltexter till respektive valmanifest.

Av Hanna Karlsson, praktikant 2013

Valmanifest

Ett valmanifest kan även kallas för valupprop, valprogram eller valplattform. De kan likaså vara utformade på olika sätt, både vad gäller layout, form och språklig stil.

Innehållsmässigt är det däremot den text som klargör vilken sorts politik som ett politiskt parti går till val med, och därigenom vill genomföra under nästkommande mandatperiod.

Se även de de Socialdemokratiska partiprogrammen.

Socialdemokraternas valmanifest har sett lite olika ut genom åren, både till utförande och till retorisk struktur. De har bland annat tryckts som separata flygblad, häften eller som artiklar i valtidningar. Manifesten kan vara långa eller korta, mycket resonerande eller kortfattat slagkraftiga.
I regel utgörs de dock av ett litet häfte eller ett informationsblad där partiet i varierande grad reflekterar över den senaste mandatperioden, för fram vad de anser vara fel med de politiska motståndarnas politik och vad som skulle hända med samhället om dessa fick makten. Minst lika viktigt är självfallet att på ett tydligt sätt föra fram det egna partiets politik och vad man ämnar genomföra om man vinner valet.

Olika typer av valmanifest

1970 antog den socialdemokratiska partistyrelsen ett detaljerat valmanifest. Detta bestod av 14 punkter där man redogjorde för vad man ville genomföra vid seger i det första valet där väljarna samtidigt skulle rösta till enkammarriksdag, landsting och kommun. Punkt nummer 3 ser ut som följer:

Vi vill en aktiv arbetsmarknadspolitik och näringspolitik för att säkra den framtida sysselsättningen. Detta är en gemensam angelägenhet för samhället, löntagarna och företagarna.

Vi vill
• bygga ut den aktiva arbetsmarknadspolitiken – särskilt med hänsyn till den äldre arbetskraften och till de handikappade
• vidareutveckla och förstärka de näringspolitiska instrument som skapats under de senaste åren till full verkningskraft under 70-talet
• bygga ut samhällets och löntagarnas insyn och medinflytande i näringslivet för att påverka företagens framtidsplanering.

Vi avvisar de borgerliga försöken att hindra samhället från att skapa de instrument som är nödvändiga till skydd för medborgarnas sysselsättning.

Ur Socialdemokraternas valmanifest 1970

Inför valet 1973 antogs ett mycket kortare uttalande, där man hänvisar till andra texter för fördjupning i den egna politiken, och där man kritiserar de borgerliga för att de inte har fastslagit en gemensam politik. Här ett utdrag:

Socialdemokratins politik är klart redovisad i program och i regeringsförslag. Vår politik spänner över samhällslivets alla områden. Viktigast inför valet är:

• en fast och konsekvent neutralitetspolitik
• arbete åt alla
• arbetslivets reformering och demokratisering
• solidarisk fördelning av de ekonomiska framstegen
• fullföljandet av den sociala reformpolitiken
• jämställdhet mellan män och kvinnor.

I valet står två regeringsalternativ mot varandra. En socialdemokratisk eller en borgerlig regering. Men de borgerliga partierna är splittrade och oeniga. Vi uppfordrar de borgerliga partierna att redovisa ett program och ge väljarna besked om vad en röst på de borgerliga partierna innebär.

Ur Socialdemokratiska arbetarepartiets valmanifest 1973

Att försvara eller att utmana

När Socialdemokraterna regerat under föregående mandatperiod är det vanligt att viktiga beslut som de tagit och genomfört redogörs för i valmanifestet. Om de har varit i opposition under föregående mandatperiod diskuteras i stället de politiska beslut som Socialdemokraterna varit motståndare till men som genomförts av de styrande. Likaså vad partiet vill göra annorlunda och hur man hade valt att göra i stället. Ett exempel på den senare strategin är 1924 års valmanifest, då man ville återta regeringsmakten efter att ha förlorat den till högern året innan:

Högern räknar uppenbarligen på en valseger i försvarsfrågans tecken. Detta måste förebyggas och förhindras, ty en högerseger skulle icke endast betyda en fortsatt onödigt betungande militärbörda, utan även att allt reformarbete till de stora arbetande massornas förmån skulle förlamas. Redan störtandet av den Brantingska regeringen, då denna kämpade för de arbetslösas rätt, medförde avbrytandet av en löftesrik reformverksamhet till främjandet av en demokratisk politisk utveckling, inriktad på de sociala missförhållandenas undanröjande.
Ur Socialdemokratiska arbetarepartiets valmanifest 1924

Samtidens påverkan på formen

Förutom att vara ett tidsdokument för den egna politiken, ger valmanifesten också en inblick i vad som var de stora och viktigaste frågorna i samhället under den tid de skrevs, från ett socialdemokratiskt perspektiv. Antimilitarism, fredsbevarande, allmän rösträtt, arbetslöshet och finanskris är sådana fenomen som genomsyrar olika års valmanifest. Ett exempel är 1940 års manifest, som håller en lite annan ton än genomsnittet, då man på grund av kriget ingått en samlingsregering och vikten av samarbete är stor. Väljarna uppmanas ändå med eftertryck att gå till val med orden:

Varje röstberättigad medborgare måste känna det som en förpliktelse att bidraga till att folkviljan får ett fulltonigt uttryck. Likgiltighet för valet kan tolkas som likgiltighet för de höga värden, Sveriges folk har att vårda och värna. En allmän uppmarsch för freden, friheten och demokratin, skall stärka vårt folk inåt och utåt.

Ur Arbetarepartiets valmanifest 1940

detalj-valmanifest-1944

Spridning till väljarna

Den tidiga tryckta socialistiska propagandan var inte det främsta sättet att nå människor, den hade inte i sitt tidigaste skede så stor spridning. Politiken förmedlades istället främst genom direkt muntlig kommunikation, till exempel genom arbetare som rallare, som bytte arbetsplatser och därmed träffade nya människor att agitera för. För mer information, läs Gullan Gidlunds artikel ”Folkrörelsepartiet och den politiska styrelsen – SAP:s organisationsutveckling”, i samlingsverket Socialdemokratins samhälle – SAP och Sverige under 100 år.

Före den allmänna rösträtten infördes var det ju inte heller många som hade rätt att rösta, vilket gör att valmanifestets målgrupp var mindre än idag. Idag sprids valmanifesten till så gott som alla som har rösträtt. Kanske märks detta också i formuleringarna i skrifterna, som i de senare manifesten är lite kortare och enklare.

Allmän, lika och direkt rösträtt, utan några sådana inskränkningar och förbehåll, hvarigenom någon klass af oförvitliga medborgare fortfarande skulle förbli rättslösa – detta vårt gamla kraf är i allt virrvarr, all lek med ord, som nu bedrifves, den fasta punkten, vid hvilken Sveriges arbetare skola orubbligt hålla sig och där de skola pröfva dem, som begär deras röster.

Ur Socialdemokratiska arbetarepartiets valmanifest 1902

Valets stora konflikt lyder: fler jobb eller fortsatt ökande klyftor. Socialdemokraterna väljer jobben. Vi väljer sammanhållning istället för klyftor. Vi vill byta färdriktning innan det är för sent. Nu vill vi börja skapa jobben och göra nya framgångar möjliga – för dig och för Sverige. Vårt mål är att Sverige ska vara ett möjligheternas land för alla.

Vi kan inte vänta! Kan du?

Ur Socialdemokraternas valmanifest 2010

Välkommen att ta del av valmanifesten i fulltext via länkarna nedan! Manifesten är även sökbara i bibliotekskatalogen Kata samt arkivkatalogen Borge.

Här finner du valmanifesten som fulltext pdf, men även i digital kopia (pdf). Vi fyller kontinuerligt på dessa:

Fulltext Digitaliserad kopia
SAP valmanifest 1902, pdf SAP valmanifest 1902, pdf
SAP valmanifest 1905, pdf SAP valmanifest 1905, pdf
SAP valmanifest 1911, pdf SAP valmanifest 1911, pdf
SAP valmanifest 1914, pdf SAP valmanifest 1914, pdf
SAP valmanifest 1917, pdf SAP valmanifest 1917, pdf
SAP valmanifest 1920, pdf SAP valmanifest 1920, pdf
SAP valmanifest 1921, pdf SAP valmanifest 1921, pdf
SAP valmanifest 1924, pdf SAP valmanifest 1924, pdf
SAP valmanifest 1928, pdf SAP valmanifest 1928, pdf
SAP valmanifest 1932, pdf SAP valmanifest 1932, pdf
SAP valmanifest 1936, pdf SAP valmanifest 1936, pdf
SAP valmanifest 1940, pdf SAP valmanifest 1940, pdf
SAP valmanifest 1942, pdf SAP valmanifest 1942, pdf
SAP valmanifest 1944, pdf SAP valmanifest 1944, pdf
SAP valmanifest 1948, pdf SAP valmanifest 1948, pdf
SAP valmanifest 1952, pdf SAP valmanifest 1952, pdf
SAP valmanifest 1956, pdf SAP valmanifest 1956, pdf
SAP valmanifest 1958, pdf SAP valmanifest 1958, pdf
SAP valmanifest 1960, pdf SAP valmanifest 1960, pdf
SAP valmanifest 1964, pdf SAP valmanifest 1964, pdf
SAP valmanifest 1968, pdf SAP valmanifest 1968, pdf
SAP valmanifest 1970, pdf SAP valmanifest 1970, pdf
SAP valmanifest 1973, pdf SAP valmanifest 1973, pdf
SAP valmanifest 1976, pdf SAP valmanifest 1976, pdf
SAP valmanifest 1979, pdf SAP valmanifest 1979, pdf
SAP valmanifest 1982, pdf SAP valmanifest 1982, pdf
SAP valmanifest 1985, pdf SAP valmanifest 1985, pdf
SAP valmanifest 1988, pdf SAP valmanifest 1988, pdf
SAP valmanifest 1991, pdf SAP valmanifest 1991, pdf
SAP valmanifest 1994, pdf SAP valmanifest 1994, pdf
SAP valmanifest 1998, pdf SAP valmanifest 1998, pdf
SAP valmanifest 2002, pdf SAP valmanifest 2002, pdf
SAP valmanifest 2006, pdf SAP valmanifest 2006, pdf
SAP valmanifest 2010, pdf SAP valmanifest 2010, pdf
SAP valmanifest 2014, pdf SAP valmanifest 2014, pdf

Spanska sjukan

$
0
0

Strax efter första världskriget spreds en farsot över världen. Det rörde sig om en ovanligt aggressiv form av influensa.  Spanska sjukan, som denna pandemi kom att kallas, krävde totalt sett fler dödsoffer än första världskriget. Inom de fackliga och politiska organisationerna decimerades leden kraftigt. Kan ett så stort manfall gå historien förbi?

Social-demokraten 6 augusti 1918

Social-demokraten, 6 augusti 1918

Spanska sjukan varade mellan 1918 och 1920. Uppskattningsvis dog 50-100 miljoner människor och den har beskrivits som den största enskilda farsot i mänsklighetens historia. 500 miljoner människor uppskattas att ha smittats totalt. I Sverige dog cirka 37 500 människor. Kulmen på smittan skedde i oktober-november 1918, och skedde både i Sverige och internationellt.

Sjukdomen var inte, som namnet kan antyda, enbart en spansk farsot. Anledningen till namnet står närmast att finna i det mediala spridningen om sjukdomen. Spanien var ett av de första länderna som drabbades och där hade inte pressen några restriktioner i likhet med Storbritannien, Frankrike och Tyskland.

Orsaken till pandemins spridning tros vara de stora folkförflyttningarna till följd av världskriget. Truppförflyttningar av soldater och en allmän trångboddhet och närhet till djur antogs också vara bidragande. Antibiotika hade heller ännu inte börjat användas i stor skala. År 2005 återskapades viruset och fastslogs vara till stor del ett fågelinfluensavirus. Senaste forskningsrönen talar om att spanska sjukan kom från specifikt nordamerikanska fåglar men uppvisat en benägenhet att hoppa mellan djurarterna.  (Svenska Dagbladet, 17 februari 2014).

(Artikeln nedan skrevs ursprungligen för tidningen Fönstret)

Kamraterna lovade att hålla hennes minne levande genom nya ansträngningar…

Det är något som bränner sönder lungorna. Dessa ord smög sig ut i byn och spökade! Något okänt flög in i lungorna på folk och brände upp dem. Vad kunde det vara för lömsk sjukdom som var så farlig, fast man bara frös och svettades? Så smög sig ett namn in i de skygga viskningarna! Spanska sjukan! Spanska sjukan hette sjukdomen som svepte fram över världen…

Romanen Hård Klang av Hans Hergin

I slutet av oktober 1918 kunde man i vänsterpressen läsa Lenins tal om att världsrevolutionen var nära. Hösten detta år borde kanske därför ha varit en tid av yra och stark framtidstro bland den röda ungdomen, en tid då ungdomsklubbarnas fanor vajade på barrikader eller stora demonstrationer. Nu var det inte så, klubbarnas fanor brukades denna höst främst vid begravningar.

Några veckor innan Lenins revolutions manifest kunde läses låg den 23-årige Evert Lundkvist och hostade lungorna ur sig på brits i en snabbt ordningsställd sjuksal på Viksängs regemente i Västerås. Det hade börjat med frossbrytningar och huvudvärk sedan steg febern och ögonhålorna kändes trånga. Halsen började svida, näsan rann och det värkte i hans leder och muskler. Efter några dagar kom hostan och denna utvecklade sig snabbt till en skenande lunginflammation.  Evert gjorde sig redo för att dö och han var inte ensam. Den 19:e september hade den förste på regementet dött, två dagar senare var de 10 stycken döda, den 26:e hade siffran stigit till 46 och den 1:a oktober hade 80 ungdomar dött på regementet. Evert Lundkvist dog den 24:e och nästan alla som dog i den ”Spanska sjukan” på regementet var unga arbetare.

I vänsterpressen kallades Västerås regemente för ett ”dödsläger”. En bred folkopinion hade tillsammans med ungdomsförbundet motsatt sig stora militärövningar denna höst, men detta räckte föga i en osäker tid i skuggan  av världskrig (första världskriget) oro i landet och vid gränserna.

Evert Lundkvist hade varit en av Kungsörsklubbens aktivaste medlemmar och han hade hållit i klubban vid flera av Sörmland-Västmanlands ungdomsdistriktets årskonferenser. Han hade bekämpat militarismen men blev nu själv dess offer. Det var så man kände det bland hans kamrater. I minnesrunan i ungdomsförbundets tidning Stormklockan skrev en kamrat:

Till Kungsörs arbetareungdom vill jag säga låtom oss fortsätta där kamrat Lundkvist slutat, låt oss ta i med fördubblad kraft för att få bort militarismen, som är den direkta orsaken till kamrat Lundkvist förtidiga bortgång.

Fram för den socialistiska republiken

Kriget som skulle göra slut på alla krig, tog slut den 11 november 1918. Vänstersocialisterna i Stockholm anordnade då ett möte där Fredrik Ström och Ivan Vennerström agiterade under rubriken ”Fram för den socialistiska republiken”. I Stormklockan kunde man samma vecka läsa att kamraterna John Erlandsson, 23 år, Rydö socialdemokratiska ungdomsklubb (s.d.u.k); Hilvi Magnusson, 22 år, Mönsterås s.d.u.k. och Edvin Jonsson, Askesta s.d.u.k. dött i spanska sjukan. Veckan efter följdes de av Karin Jansson, 17 år, Schebo bruk s.d.u.k.; Agda Westerholm, 28 år, Höganäs s.d.u.k.; Jenny Josefsson 27 år Ulricehamns s.d.u.k. och Nils Kvarnström Värnamo s.d.u.k.

Sällan har nog känslorna inom ungdomsförbundet varit så splittrade. Å ena sidan stod den socialistiska vänstern inför händelser som frammanade bilder av befrielse och byggandet av ett nytt Jerusalem. Å andra sidan redovisades liemannens härjningar i kamratkretsen varje vecka, “Spanska sjukans dödslista” och “Spanska sjukans härjningar i vänkretsen” blev fasta rubriker i Stormklockan en lång tid framöver.




Farväl kamrat

Bara under oktober månad 1918 dog 9 545 svenskar i spanska sjukan och sammanlagt bortåt 35 000. Sjukdomen hade också egenheten att den slog hårdast mot ungdomen. Genom minnesord i Stormklockan kan vi ta del av ungdomsklubbisternas sorg och förbittring. “Det blir svårt att fylla hans plats” skrev kamraterna om den 23 årige Sture Almkvist, Tånga s.d.u.k. som dog på Halmstads militärsjukhus:

Vi skola inte tröttna utan fortsätta att sprida folkförbrödringens idéer. Må kamrat Almkvists minne mana oss till fortsatt arbete för våra idéer. Den hämnd vi kunna giva för hans död är att vi ännu fastare knyta vårt band inom klubben och arbeta med större allvar. Varför skulle du gode kamrat gå bort ifrån oss och offras på det militära vanvettets altare. Mången sörjande anhörig frågar: Varför skola de unga männen inkallas till övning när vederbörande visste att farsoten härjade? Kunde inte övningarna inställas så att många friska och kraftiga ynglingar som mångenstädes voro de gamlas enda stöd fått leva. Hade ordentlig vård beretts dem så hade inte så många dukat under. På militärsjukhuset såg man upprörande saker. Där rådde det största snusk som tänkas kunde De sjuka lämnades helt åt sitt öde. Nu sedan smittan hunnit utbreda sig hemförlovas de och sprida smittan ännu mera. Ett hjärtligt tack, Kamrat Almkvist, för vad du gjort för arbetarklassens frigörelse. Ditt minne skall leva länge bland oss. Sov i ro!

Den 17 åriga Lilly Hammarbäck i Kungsgården fördes den 6 oktober: “under strålande höstsol samt florbehängt standar” till sitt sista vilorum. Kamraterna lade där ned krans och en av klubbens kvinnliga medlemmar läste vers för att tolka den gemensamma saknaden. Agda Westerholm 28 år tackades för sitt arbete i socialismens tjänst och kamraterna lovade att hålla hennes minne levande genom nya ansträngningar för “vår hatade sak”.

“Farväl kamrat” skrev Ulricehamnsklubben om Jenny Josephson, 27 år, “Vi hoppades så mycket av dig men så kom döden och ryckte bort dig från ett liv fullt av verksamhetsiver och ljusa framtidsdrömmar”. Den 22 åriga Hilvi Andersson var sin klubbs första kvinnliga medlem och hon fördes till graven av sina anhöriga, klubbkamrater samt medlemmar av den fackförening hon tillhört. Klubben i Västerås deltog i “vår kamrat” Märta Lagerkvists och hennes lilla dotters sorg efter “vår kamrat” Fredrik Lagerkvist. Minnet efter denne vänsälle, goda och på socialismens seger troende kamrat skall ständigt bevaras som ett föredöme inom klubben.

Exempel från dödsrunornas värld kan mångfaldigas:

Ella Pettersson 19 år Mönsterås s.d.u.k

Otto Söderlund, 27 år, Oskarström s.d.u.k.

Reinhold Möllerstett, Brukaholm s.d.u.k.

Anders Johansson, Harplinge s.d.u.k.

Karl Ivar Dalén, Lilla Edet s.d.u.k.

Per Kojjan Vallarna s.d.u.k.

Bror Jonas Olsson Alfta s.d.u.k

Emil Rickard Johnsson Alfta s.d.u.k

Axel Wilhelm Elfqvist  Tyngsjö s.d.u.k.

Oscar Johansson Partille s.d.u.k.

Elin Amanda Thor Långede s.d.u.k.

Ellida Bäck, Hörby s.d.u.k.

Axel Ohlsson Åhus s.d.u.k.

Gustav Henriksson, Sunnemo s.d.u.k.

bara för att nämna några.

Minnesmärke över spanska sjukan

På Viksängs regementsområde i Västerås restes efter tragedin ett stenblock med påskrift “Åt minnet av dem som vid I-18 år 1918 dukade under i spanska sjukan”. Evert Lundkvist och hans kamraters namn fanns här ristade på kopparsköldar.

För några år sedan gick jag runt på regementsområdet i Västerås och letade efter Evert Lundkvists kopparsköld. Det enda minnesmärke jag kunde hitta var det som rests för att förhärliga regementets krigsförbrytelser i Tyskland under det 30-åriga kriget. Monumentet till minne av Evert och hans kamrater var borta.

Minnesmärke

Minnesstenen över spanska sjukans offer - Viksäng, Foto: Rickard Borg

Långt senare fick jag tack vare en hedervärd historielärare veta vad som hänt. På min fråga engagerade han sina elever för att hitta minnesmärket efter spanska sjukans offer. Eleverna gick till kommun, arkiv, museet och regemente men ingen kunde svara på frågan om var stenen med kopparplåtar tagit vägen. Slutligen frågade eleverna regementets vaktmästare och han hade svaret. Kopparplåtarna förvarades i ett militärt förråd. I tysthet hade minnesmärket över Spanska sjukans offer monterats ned.

Jag tänker på den väldiga obelisken som rests för att föreviga en mordbrännar- och våldtäktsturné i Tyskland. Jag tänker på minnesmärket över spanska sjukans offer.

Karta till minnesstenens placering, Viksäng

Karta till minnesstenens placering, Viksäng

Jag tänker på kamrat Evert Lundkvist, en yngling som bekämpade militarismen men som den 24 september 1918 själv blev dess offer. Minnesmärket över honom och hans kamrater fanns inte mer.

Det hade i tysthet undanröjts och förvarades i ett militärt förråd.

Hur var det Björn Afzelius sjöng: “Herrarna blir hjältar och folket det blir dömt/ Och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt”.

Tillägg 2014

Minnesstenen för spanska sjukans offer i Viksäng har numera återfått sina kopparplåtar.

Minnesruna över Evert Lundkvist, Från Stormklockan

Minnesruna över Evert Lundkvist, från Stormklockan


Vi är tacksamma för att Rickard Borg har skickat oss en bild av kopparplåten med Evert Lundkvists namn. Vi publicerar därför hans bild samt Everts minnesruna från tidningen Stormklockan.

En människojakt förbereds i Sverige

$
0
0

Läs om några märkliga dokument funna i ett personarkiv förvarat hos oss. Dokumenten bär vittnesbörd om hur människor systematiskt förföljdes och kartlades under andra världskriget, för inte alls särskilt länge sen. Hade andra världskriget fått en annan vändning hade dessa dokument varit mer än bara obehagliga tidsdokument. Låt dessa dokument vara en erinran om vad som inte får ske igen.

Judisk identitet

Judisk identitetshandling, framsida, från C.E Carlbergs personarkiv

I våra samlingar befinner sig många arkiv däribland personarkiv som vittnar om hur människor har utsatts för förföljelser under andra världskriget. Till dessa hör både flyktingars personarkiv och arbetarrörelsens flyktinghjälp.

Judisk identiteshandling, baksida

Judisk identitetshandling, baksida, från C.E Carlbergs personarkiv

I samlingarna finns även C.E Carlbergs personarkiv som innehåller ett märkligt tidsdokument från 1940-talet, ett underlag till den så kallade Svenska Judekalendern som vittnar om planer för att kartlägga judar i Sverige med ett tydligt antisemitiskt syfte.

Judisk firma

Identifikationsuppgifter för företag, ägda av personer av judisk börd, från C.E Carlbergs personarkiv

I början av 1940-talet planerade det nationella förlaget Svea Rike att ge ut en kalender över »i vårt land verksamma judar och halvjudar».

För att göra detta sände man ut ett cirkulär och frågeformulär till: »ett antal personer, som av intresse för saken äro villiga att bli våra frivilliga medhjälpare. “Våga vi hoppas, att Ni vill hjälpa oss med insändande av uppgifter från Eder ort?»

»Svensk judekalender» var tänkt att ingå i en serie med biografiska förteckningar över de nationellas fiender i Sverige:

1. Bolsjevismen i Sverige : dokumentariska fakta om det kommunistiska mullvadsarbetet i vårt land, en kartläggning av svenska kommunister, utgiven 1942.

2. Vem är vem i Folkfronten? : den angloryska propagandans förgrundsfigurer i Sverige : en biografisk förteckning, en kartläggning av personer som försökte ”underblåsa hat mot den europeiska enhetens pionjärer” det vill säga personer som var motståndare till nazisternas nyordning av Europa, utgiven 1943.

Svenska Judekalendern skulle bestå av fyra huvudkapitel: Absolut säkra judenamn med släktträd, svenska män och kvinnor gifta med judar, personer vars namn tydde på ett judiskt ursprung samt släkten Wallenberg och de bolag de behärskade.

Del 1 skulle ges ut i november-december 1942. I cirkulärskrivelsen från Svea Rike tillkännagavs:

Att vi svenskar bör se till att judarna ej får tillfälle att blanda upp och förskämma vårt nordiska blod vi bör göra klart för oss vem som är jude och vem som är svensk vi bör veta vilka judesläkter vi har i landet och vilka tidigare svenska släkter som gått förlorade för den svenska nationen där igenom att de upptagit judeblod […]

de som ämnar ingå äktenskap kan åtra sig i god tid om de genom Svensk judekalender erfar att deras tilltänkta äkta hälft icke är svensk utan jude eller judebastard. Den som gör affärer kan se till att han i första hand gynnar sina egna folkkamrater och icke de invandrade främlingarna.

Vem är vem

I den antinazistiska tidningen Trots Allt beskrevs arbetet med »judekalendern» i september 1942 som att en människojakt organiseras i Sverige.
Det var också denna höst, 1942 som den svenska pressen började uppmärksamma folkmordet på Europas judar. I oktober arresterades samtliga kvarvarande judar i Norge och de norska nazisterna började deportera dem till Tyskland.
Av de 770 förvisade överlevde 30 personer.

Vad pressen säger

Det är inte svårt att förstå vad dessa biografiska inventeringar av kommunister, folkfrontare och judar skulle användas till när »den europeiska enhetens pionjärer » erövrat Sverige.

I slutet av 1942 vände krigslyckan för »den europeiska enhetens pionjärer» både i Stalingrad och el-Alamein och arbetet med den »Svenska judekalendern» skrinlades.

C.E Carlbergs personarkiv överlämnades som gåva till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 1977.

Socialistiska partiet

$
0
0

Under praktikperioden ordnade och förtecknade Frida Hjelm och Cristian Andersson Socialistiska partiets arkiv. De presenterar här partiet och arkivet, med fokus på två decennium: 1970- och 80-talen.

Av: Frida Hjelm och Cristian Andersson, praktikanter våren 2014.

Socialistiska partiets arkiv sträcker sig mellan år 1952-2003, partiet grundades dock 1971. Arkivets omfattning är över 300 volymer och innehåller material från 1952 till 2003, både från den centrala organisationen och de lokala avdelningarna. Arkivet innehåller även Tom Gustafssons handlingar. Socialistiska partiets arkiv förvaras hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Vänstervågen i Sverige under 60-talet

Efter andra världskrigets slut började ekonomin att blomstra i västvärlden. Detta bidrog till att ungdomarna som växte upp fick mer pengar att röra sig med och en ny ungdomskultur växte fram under 50- och 60-talen som bland annat handlade om att göra revolt mot tidigare generationers traditioner. Även att föra en kamp för frihet och rättvisa.  Dessa revolter hade sin högkonjunktur under slutet av 60-talet då en rad studentuppror genomfördes i många europeiska länder, med en peak i Maj-revolutionen i Paris 1968. Dessa vindar blåste även in över Sverige. Kårhusockupationen i Stockholm där studenterna ockuperade sitt eget kårhus kan ses som en nationell milstolpe i detta skeende.
De ideologiska strömningarna som sken starkast under den här tiden var maoism, trotskism och den så kallade Nya vänstern. Detta mynnade ut i en rad av nyetablerade organisationer och partier som i dagligt tal kallas för bokstavsvänster eftersom många av organisationerna eller partierna hade så långa namn att de oftast förkortades med tre eller fyra bokstäver. Nya organisationer och partier som bildades var bland annat KFML, Bolsjevikgruppen, Förbundet kommunist, MLK och RMF.

Socialistiska Partiet

RMF - Revolutionära Marxisters Förbund, blev senare Socialistiska partiet. Partiet bildades ur Revolutionära Marxister (RM), som 1969 bildats som en sektion av Fjärde internationalen, en internationell samarbetsorganisation för trotskistiska partier och Bolsjevikgruppen, som bildats ur Lunds Clartésektion. Partiet har sedan dess genomgått en rad namn- och organisationsformsbyten. Hösten 1975 skedde ett namnbyte till Kommunistiska Arbetarförbundet KAF, framförallt för att förtydliga sin förankring i arbetarrörelsen. 1982 bytte förbundet namn till Socialistiska Partiet som ett led i att inte förknippas med stalinism och kommunism.

Partiets medlemmar var unga. En av de ledande figurerna; Tom Gustafsson, var i 20-årsåldern då partiet grundades. Arkivet innehåller flera handlingar som kommer från Tom Gustafssons egna pärmar. Ungsocialisterna, Socialistiska partiets ungdomsförbund, sågs som en viktig del av partiets organisation. I kvartalsrapporterna från de lokala avdelningarna under 70- och 80-taletn är det tydligt att den större delen av partiets medlemmar var mellan 20 och 30 år. (1)
Dokument

Konflikt med vänstern

En viktig ideologisk grund för partiet var marxismen före stalinismen, framförallt Trotskijs tankar och idéer. Genom sin antistalinism hamnade de i konflikt med andra vänsterorienterade partier såsom KFML, MLK och KFML(r). Utifrån arkivmaterialet verkar det också ha varit viktigt för Socialistiska Partiet att just positionera sig gentemot andra partier på vänsterkanten. Materialet innehåller flera tryckta texter benämnda ”Brytningsdokument”, där kritik mot och brytningar med partier som MLK, SKP och KFML(r) beskrivs av medlemmar och lokala grupper som valt att gå med i SP istället. (2)

I den lokala korrespondensen diskuterades också hur ett stort problem vid rekrytering av medlemmar var att Socialdemokraterna och VPK hade så stort inflytande på arbetsplatserna. (3). Ett exempel på hur det kunde se ut finns i ”Brytningsdokument – Varför vi lämnat KFML(r)” skrivet av medlemmar i Västerås/Köping :

Vändningen 1974 innebar ett tvärt slut på detta vänsterprassel. Nu var Kinas ord återigen lag Den tidigare begynnande uppluckringen av bindningen till Kina hade inte bestått i en utveckling mot leninismen, utan mot en alltmer utpräglad sekterism. När sekterismen demonstrerat sin ohållbarhet var ledningen tvungen att söka en utväg ur återvändsgränden. Att denna utväg blev ett fullständigt underordnande under KKP var inte konstigt. KFML(r) är till hundra procent sprunget ur den stalinistiska traditionen och den frigör man sig inte så lätt ifrån. Även om KKP:s rykte var litet skamfilat inom KFML (r) var det trots allt Kina som låg närmast till hands att ty sig till när det behövdes auktoriteter att luta sig mot, eftersom man själv inte förmådde utveckla en politisk linje.

KFML(r):s CK försöker sitta på två stolar. Dels stödja Kina men samtidigt inte fullständigt uttala sig för försvaret av Sverige gentemot ”supermakterna”. Alla de inom (r) som gått och kommer att gå till SKP har insett denna motsägelse. De har insett att om man har en uppriktig vilja att slicka Kina i röven är det bästa man kan göra att gå till SKP. Därför skulle man kunna kalla SKP-oppositionen inom (r)-blocket för den ärliga opportunismen. Till skillnad från den oärliga opportunismen som CK står för. Det vill säga att inte fullt ut dra konsekvenserna av Kinas linje, samtidigt som man säger sig stå för ett korrekt tillämpande av Kinas korrekta politik. (4)

Fokus på studier

Studier beskrevs av Socialistiska partiet som ett viktigt steg i revolutionen och målet med studierna var att de skulle leda till aktion. Fokus låg på studier av ryska revolutionen, Tredje internationalens första år, och övergångsprogrammet. Denna studiefokuseringen syns överlag tydligt i arkivmaterialet. Partiet hade en skolningskommission som ansvarade för studiecirklar, och många handlingar rör deltagarskolning och kaderskolor där medlemmar ”utbildades”.

Äldre texter framförallt av Lenin, Trotskij och Marx diskuterades och analyserades, men även senare marxistiska teoretiker syns i materialet, framförallt Ernest Mandel, en belgisk marxist och ekonom. I texter som ”Studiehäften i fjärde internationalens politik” och ”Röda cirklar” finns diskussionsfrågor och inledningar till texterna.
I Studiehäfte 1 poängteras vikten av studierna för att kunna bryta de ”reformistiska masspartiernas” inflytande över arbetarklassen och bryta den socialdemokratiska dominansen:

För allvarligt syftande revolutionärer är det helt nödvändigt att ha en principiellt klar och konkret syn på reformistiska masspartier. Annars är risken mycket stor för ett sekteristiskt avståndstagande från de reformistiskt ledda arbetarmassorna. Då reduceras revolutionärernas organisation till en liten propagandagrupp, som aldrig kan vinna något massinflytande utan bara abstrakt propagerar för socialism. En annan risk är att opportunistiskt anpassa sitt program till de reformistiska arbetarpartierna. Då saknar organisationen existensberättigande, eftersom den blivit ytterligare en röst i kören för att proletariatet skall ge upp sina självständiga klassintressen och underordna sig borgerskapet.

I andra häften diskuterades att istället eventuellt strategirösta på SAP eller VPK. (5) I de lokala avdelningarnas kvartalsrapporter lämnas också information om antal kaderskolor och medlemsskolning som avdelningarna genomfört. (6)

Ett arbetarparti?

Som många andra vänsterorganisationer under 1970- och 80-talen var ett av de viktigaste målen en stark förankring inom arbetarklassen. Samtidigt var en stor del av medlemmarna i Socialistiska partiet studenter. En viktig anledning till namnbytet 1975 till Kommunistiska Arbetarförbundet var därför att förtydliga denna arbetarförankring. I materialet syns detta bland annat genom en stor mängd arbetsplatstidningar som partiet gett ut. I kvartalsrapporter ifyllda av de lokala avdelningarna ställdes också frågor som vittnar om vikten av vilken typ av medlemmar partiet hade. Den centrala ledningen undrade hur många medlemmar som var metallarbetare, industriarbetare, genomgick utbildning för att bli industriarbetare eller aktivt sökte industriarbete. Vilka medlemmar som var vårdarbetare, sjuksköterskor och förskolelärare var också viktigt för partiet att veta. (7)

Kvartalsrapporterna  från avdelningarna samt och enkäterna som ledningen skickade ut, registrerade och förde statistik över vilken sysselsättning medlemmarna hade. Många medlemmar arbetade som vårdare, metallarbetare eller barnskötare men där fanns också tjänstemän, lärare, läkare och studerande.  En strategi hos partiet för att nå ut till arbetarna var att få medlemmar att börja arbeta på de arbetsplatser som de vill ”radikalisera”. På arbetsplatserna försökte medlemmarna sedan rekrytera medarbetare genom att sälja tidningar, diskutera och få medarbetarna att gå med i studiecirklar. (8)

I Avdelningsbulletin Malmö nr 1- 1981, ”Rekryteringen och kommunalarbetet”, skriven av signaturen Holm står detta att läsa:

Samtidigt är det viktigt att KAF lyckas skapa sig ett inflytande på flera stora viktiga industrier, det är endast på det sättet vi kan komma ur det ”ekorrhjul” vi befinner oss i och börja rekrytera genom den tyngd vi skapar kring förbundet.
Men lösningen är inte att lägga ner framgångsrika arbeten inom Kommunal, vilket vi mer eller mindre gjort i Stockholm. Att de mest ledande proletäriserar sig när vi bara har 4 medlemmar som håller upp arbetet (och många sympatisörer) är ansvarslöst!

Valrörelsen 1985

Riksdagsvalet 1985 blev det hittills bästa för Socialistiska Partiet. Man samarbetade med några oberoende socialistiska kandidater och ungdomar och under parollen “Arbetar- och Ungdomsprotest” fick man totalt 18000 röster och mandat i kommunfullmäktige i bland annat Köping. I arkivet finns en volym som innehåller material rörande valet där man kan läsa om förberedelser inför valet, resultatutgången av valet, utvärdering, valinformation, valcirkulär, valsedlar, flygblad, valknapp och affischer. (9)
Arbetarprotest

När man studerar materialet får man snabbt klart för sig att man gjorde en kraftsamling inför valet bland annat genom att hålla möten över hela landet. De gav också ut en 8-sidig tidning som trycktes i 250 000 exemplar. I utvärderingen av valet kan man läsa att partiledningen inte är så positiva i sina omdömen som man skulle kunna tro. De menade att de nog skulle fått lika många röster på egen hand och att allt för få medlemmar förstod det positiva med att ha en valkampanj tillsammans med personer utanför partiet. De är dock glada över att det gått bättre för partiet än det gått för exempelvis KPML(r) och andra partier på den yttersta vänsterkanten. (10)

KPML(r) är uppenbart besvikna. Det står redan idag klart att vi samlar fler röster bakom vårt parti än vad KPML(r) gör. De ställer upp i samma kommuner som vårt parti på sex ställen. I fyra av dess kommuner slår vi KPML(r)!. Det blir betydligt svårare för dem att i fortsättningen vifta undan oss som en obetydligt svårare för dem att i fortsättningen vifta undan oss som en obetydlig kraft inom svensk arbetarrörelse och det är uppenbart att det finns en stor besvikelse idag inom KPML(r). (11)

Tidningen Mullvaden

Socialistiska Partiet har gett ut en rad tidskrifter och tidningar under årens lopp. Det har varit tidskrifter såsom Fjärde internationalen, Röda rummet, Internationalen och Mullvaden.

Tidningen Mullvaden grundades 1971 när Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen slogs ihop och bildade RMF. Tidningen skulle utgöra en viktig del av organisationen och vara en del i organisationens propaganda. I arkivet finns det sammanlagt 31 nummer av tidningen som kom ut under åren 1971-1974 (12) samt en mängd småskrifter som gavs ut på olika arbetsplatser(13)(14) .

Det finns även volymer som innehåller handlingar rörande tidningen såsom korrespondens och cirkulär (15)(16). Tidningen innehåller artiklar och reportage från både Sverige och utlandet och är väldigt kritisk i sin framtoning mot bland annat andra partier och organisationer som KFML(r) och LO. I Mullvaden nr 4 1971 får till exempel LO sig en känga och tidningen menar att ” LO-byråkraterna kämpar inom, inte mot det kapitalistiska samhället”.

Att tidningens inte blev en succé får man en aning om när man tar del av den Nationella ledningens protokoll från juli 1971, där det går att läsa att tidningen står inför en ny kris om inte försäljningssiffrorna ökar (17).

Organisationens medlemmar fick ha åsikter om tidningens innehåll och utformning. Vissa tyckte att artiklarna var för snällt skrivna medan andra tyckte att de var för elaka. Det fanns även personer som tyckte att skolningsmaterialet i tidningen inte lyftes fram (18).

Under hela tidningens utgivningsperiod behöll den sin prägel som ett propagandaverktyg och i det sista numret som gavs ut 1974 är det Vänsterpartiet som får sig en känga (19).

För att få arbetare på fabriker och industrier intresserade och bli medvetna om organisationen gavs det ut lokala småskrifter som hade namn efter fabrikerna där de gavs ut som t.ex. Volvomullvaden. De var i allmänhet bara några sidor långa och innehöll de viktigaste frågorna på fabriken som var på tapeten, samt i del fall roliga små serier om aktuella händelser (20).

När organisationen åter bytte namn 1975 försvann också Mullvaden.


Fotnoter

  1. Inkomna handlingar, Avdelningskorrespondens 1970-1995,  2134/E/2/a/15
  2. Handlingar rörande studier, 1973-1983, 2134/F/10/2
  3. Avdelningskorrespondens, 1980.1982, 2134/E/2/A/24
  4. Handlingar rörande studier, 1973-1983, 2134/F/10/2
  5. Handlingar rörande studier, 1970-1992, 2134/F/10/7
  6. Avdelningskorrespondens, 1981-1982,2134/E/2/A/36
  7. Avdelningskorrespondens, 1981-1982, 2134/E/2/A/36
  8. Avdelningskorrespondens, 1979-1988, 2134/E/2/A/15
  9. Handlingar rörande kvinnofrågor, 1972-1989, 2134/F/4
  10. Handlingar rörande kvinnofrågor, 1972-1989, 2134/F/4
  11. Handlingar rörande valkampanjer, 1985, 2134/F/5/4
  12. Övriga utgående handlingar, 19770-1974, 2134/B/3/1
  13. Handlingar rörande fackliga frågor, 1973-1983, 2134/F/12/6
  14. Handlingar rörande fackliga frågor, 1972-1983,  2134/F/12/13
  15. Avdelningskorrespondens, 1972-1978, 2134/E/2/A/34
  16. Allmän korrespondens, 1970-1973, 2134/E/1/1-2
  17. Allmän korrespondens, 1970-1971, 2134/E/1/1
  18. Avdelningskorrespondens, 1972-1978, 2134/E/2/A/34
  19. Övriga utgående handlingar, 19770-1974, 2134/B/3/1
  20. Handlingar rörande fackliga frågor, 1972-1983, 2134/F/12/13
  21. Se även i bibliotekskatalogen: Mullvaden
  22. Se även i bibliotekskatalogen: Fjärde internationalen
  23. Se även i bibliotekskatalogen: Röda rummet
  24. Se även i bibliotekskatalogen: Internationalen

Minne från Nyköping, storstrejksåret 1909

$
0
0

Storstrejksåret 1909 såg Allan Chrisiernin något som kom att påverka honom starkt. År 1965, 56 år senare, nedtecknade han följande minnesbild.

Mäktigt och imponerande drog demonstrationståget fram genom Nyköpings huvudstråk. I spetsen musikkåren och de röda fanornas svaj. Därefter följde i hundrafaldiga rader de strejkande och lockoutade arbetarna. Bland dem gick en nioårig pojke manhaftig och stolt.

Det var hans första demonstration och han visste att det var storstrejk och nu skulle ingen arbeta… Sedan demonstranterna samlats nedanför teaterscenen i Folkets Park och mötet öppnades, inträffa något av en socialistisk väckelse hos nioåringen. En scen utspelades som ännu i dag - efter 56 år - står levande för honom.

In på scen störtade nämligen en man med ett hår som en lejonman och försedd med en jättestor svart fluga under hakan. Han slog näven i talarstolen och skrek: ”Det brakar och knakar i samhällets fogar och band”. Talaren erövrade nioåringen med ens. Så där skulle en socialist se ut! Långt hår, svart fluga, ett vildsint utseende, näven tungt i talarstolen så att det small bra.

Allan Chrisiernin skrev detta år 1965. Talaren som Allan såg och hörde, var Einar ”Texas” Ljungberg. Minnet finns nedtecknat i Veteranföreningen Gamla Gardets arkiv.

Einar "Texas" Ljungberg, Fotograf: okänd

Einar "Texas" Ljungberg, Fotograf: okänd

Gamla gardet var en förening som bildades för personer som varit med i det gamla socialdemokratiska ungdomsförbundet, 1903-1917. Gamla Gardet bildades den 22 februari 1940 av gamla ungdomsklubbister från tiden före 1917 och utvidgades 1961 till en veteranförening för den politiska och fackliga arbetarrörelsen i Stockholm.

Det fastställdes att för medlemskap erfordrades: att man sammanlagt innehaft uppdrag i minst 25 år inom arbetarrörelsen och kooperationen samt att man skulle vara socialdemokrat. Arkivet Veteranföreningen Gamla gardet, 1905-2006, utgörs av 15 volymer. Hela arkivet förvaras på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Einar “Texas” Ljungberg, 1880-1974, var en svensk vänster-socialistisk politiker. Han fick 1909 en fängelsedom för att ha uppviglat gentemot monarkin och förespråkat en demokratisk republik. Smeknamnet “Texas” kom sig av att han efter fängelsetiden för en period lämnade Sverige för USA.

Vid återkomsten till Sverige fortsatte Ljungberg att engagera sig politiskt. Ursprungligen engagerad i den unga kommunistiska rörelsen, sedemera i den socialdemokratiska.

Einar Ljungbergs arkiv förvaras på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Arkivet omfattar totalt 68 volymer, eller i egentlig mening 65 volymer samt tre kartonger böcker. Såväl böckerna som breven finns registrerade i separata register. Arkivet har ordnats och omordnats vid olika tillfällen varför viss inkonsekvens råder bland serierna. Vissa serier innehåller volymer som är helt oordnade (2.1:06 Manuskript, 4.1:09-16 samt även delar av serie 5.1 Tidningsklipp).

Tips från biblioteket:

På uppviglarstråt : färdminnen / av Einar Texas Ljungberg, Stockholm : Fram., [1917]. - 158 s.

Försvarsnihilisten : kamp mot militarismen i alla dess former (tidskrift)

Antimilitaristisk katekes. - Stockholm : Fram, 1914. - 16 s. (Gavs ut i 10 upplagor mellan 1914 till 1918. Vi har samtliga).


Svart makt i Sverige

$
0
0

”Black Power” var ett slagord som skallade allt högre i det amerikanska samhället under 1960- och 1970-talen. Stora delar av landets afro-amerikaner, inte minst de unga, revolterade mot det strukturella förtryck de var utsatta för och etablissemanget såg sig hotat och reagerade hårt och våldsamt. Medlemmar av den radikaliserade svartmakt-rörelsen sökte sig utanför landets gränser för att vidga motståndets ramar och söka stöd. Bland dessa fanns Stokely Carmichael som 1967 begav sig ut på en turné världen runt, en resa som bland annat tog honom till Sverige.

Allt rörde sig om revolution för många unga svarta - afrofrisyrer, dashikis, black power, knytnävar i luften. Coltrane var deras symbol, deras stolthet - deras underbara, svarta, revolutionära stolthet. Det hade varit jag några år tidigare, nu var det han, och det var cool vad mig beträffade.

Miles Davis, Miles, självbiografin, Stockholm : Norstedts, 1990, s. 316f

Black panter, 1970 :vol 23

The Black panter, 1970 : vol 23, tidskriften återfinns i bibliotekssamlingarna

År 1962 blev James Meredith den förste afro-amerikanen som tilläts skriva in sig vid universitetet i Mississippi. Fyra år senare gav han sig ut på en ensamvandring genom Mississippi för att bevisa att det var möjligt för en amerikansk medborgare med mörk hudfärg att göra så utan rädsla. Han sköts och fick svåra skador. En protestmarsch anordnades. Martin Luther King var en många som deltog.

En annan var den då tjugofyraårige Stokely Carmichael, medlem av och senare ordförande för SNCC, The Student Nonviolent Coordinating Committee.
Efter att ha blivit arresterad under marschen, men släppts mot borgen, ställde han sig framför marschdeltagarna och deklarerade att detta var den tjugosjunde gången han kastats i fängelse, men att det fick vara nog nu: ”What we gonna start saying now is Black Power.” Varvid en aktivist vid hans sida utbrast ”What do you want?” och fick svaret ”Black power!” från mängden människor.

Fem gånger ropades frågan ut och fem gånger blev svaret: ”Black power!”

Stokely Carmichael i Sverige

Black Panther, baksida 19??, vol

The Black panter, 1970 : vol 23 (baksida), tidskriften återfinns i bibliotekssamlingarna

I juli 1967 påbörjade Stokely Carmichael en fem månader lång resa som tog honom till bland annat Kuba, Vietnam, Algeriet, Guinea, Tanzania, Ghana. Överallt hyllades han som en medkämpe i kampen mot kolonialism och för Tredje världens självständighetskamp. Vägen tillbaks till Förenta staterna gick genom Europa.

I slutet av november nådde han Sverige där han den tjugoåttonde november talade i Uppsala universitets aula, fylld till bristningsgränsen med entusiastiska åhörare. ”Jag är inte för våld”, sa han bland annat, ”men det kommer en tid när man inte kan ta emot mer förtryck, orättvisor och förödmjukelser och måste slå tillbaka. Min generation vägrar bli förödmjukad på samma sätt som våra föräldrar och förfäder blivit. Vi säger stopp. Och det för all framtid!” (cit. Carl Frängsmyr: Universitetet som arena, Uppsala univ., 2013, s. 270).

Efter mötet mötte han aktivister och intervjuades av journalister. Från Uppsala for han vidare till Köpenhamn, där han hälsades välkommen av Jean-Paul Sartre och deltog i ett av Russeltribunalens möten. Strax därefter landade han i Oslo där han bland annat talade inför tvåtusen studenter. I början av december var han tillbaks i Sverige och samlade fler åhörare, denna gång i Stockholms Konserthus. En före detta medarbetare vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek minns:

Ja, jag var på mötet i konserthuset och det var en sällsam upplevelse. Minnet spelar en ju spratt ibland – jag var övertygad om att det var ungefär samtidigt som kårhusockupationen, men det verkar ju inte stämma. Hursomhelst var mötet i Konserthuset i Stockholm. Jag var med och delade ut flygblad innan och blev lite försenad när jag skulle gå in. Så jag smög in i någon loge som var tom. Där satt jag och lyssnade till denna karismatiske och skicklige agitator, som verkligen kunde bygga upp ett tal. Han hade publiken i sin hand. Han beskrev förtrycket. Han talade om det amerikanske samhället som hopplöst i nuvarande skick. Riktigt hur orden för minns jag inte, men han stegrade skickligt beskrivningar av skändligheter och våld mot svarta, med sina planer på motåtgärder. Jaaaa! ropade den entusiastiska publiken till allt, även det som lät förvånansvärt likt Hinkes “bomber och småmord”. Det var en säregen upplevelse, eftersom jag inte rycktes med där jag satt alldeles ensam i en loge. Jag bara förundrades över vilken stämning han kunde piska upp.

Citat från tidigare medarbetare på Arbetarörrelsens arkiv och bibliotek.

Artikel: Swedenmark, "Dag för dag med Stokely", i Tidsignal, 1967:51/52, s. 21

Artikel: Swedenmark, "Dag för dag med Stokely", i Tidsignal, 1967:51/52, s. 21

Bland åhörarna fanns även Eva Swedenmark och Ulla Lundström. De skrev en artikel om båda mötena, såväl det i Uppsala som det i Stockholm, för tidskriften Tidsignal, 1967:51/52, s. 21.

Nästa anhalt för Stokely Carmichael blev Paris, dit han åtföljdes av två svenska journalister.

Ett genomgående tema i hans tal, anföranden och intervjuer var Förenta staternas krig mot Vietnam. Som han uttryckte det i en intervju under sin Parisvistelse:

”Om elden rasar i Vietnam, måste elden rasa i USA. Och så länge USA förtrycker svarta människor i det egna landet och förtrycker vietnameser i Vietnam, har vi gemensamma intressen mot en gemensam fiende.
Och vi kommer att slåss.”
(citat Peniel, Joseph E., Stokely, a life, New York: Basic Civitas, 2014, s.  227).

Black Panther Party

Kort efter sin återkomst till Förenta stater, lämnade Carmichael SNCC och gick med i Black Panther Party.

Black Panther, 1970 vol:14

The Black panter, 1970 : vol 14, tidskriften återfinns i bibliotekssamlingarna

Partiet hade bildats i oktober 1966 och bar på en idé som ursprungligen formulerats av en radikal grupp med namnet Revolutionary Action Movement (RAM).

Förenats staternas afro-amerikaner var koloniserade, vilket gjorde kampen mot rasism till en del av en global anti-imperialistisk kamp. Under året 1968 utvecklades partiet till att bli en organisation som syntes i hela Förenta staterna och de fortsatte att växa. De tjugo avdelningar som funnits vid slutet av 1968 hade en bit in på år 1970 blivit sextioåtta. Organisationens bedrev ett omfattande socialt arbete och tidskriften The Black Panther hade i början av 1970-talet en upplaga på 150.000 exemplar.

Black Panther Party märktes även långt utanför landets gränser – de blev inbjudna till Kina, där de bland andra mötte Zhou Enlai, och öppnade upp en ambassad i Alger, Algeriets huvudstad (där Eva Swedenmark och Leif Biureborgh fick en exklusiv intervju med Eldridge Cleaver i Dagens Nyheter, söndag 3/8 1969).

Affisch från Affischsamlingen, ARAB, 2 mars 1971?

Affisch från Affischsamlingen, ARAB. Huey P. Newton (1942-1989), en av Black Panther Party's grundare. Med anledning av möte i Lund 2 mars. Förmodligen år 1971?

Därefter följde en motsatt kurva. Partiet tappade medlemmar i rask takt och 1982 stängdes dess sista avdelning. (Om detta, och om anledningarna till rörelsens nedgång och upphörande, se exempelvis Joshua Bloom and Waldo E. Martin Jr, Black against empire, the history and politics of the Black Panther Party, Berkeley : University of California Press, 2013).
Vid det laget hade Stokely Carmichael för länge sedan lämnat Black Panther Party och Förenta staterna för Conakry i Guinea.

Arkivmaterial hos ARAB

Angela Davis Action Committee, arkivfragment/dokument som ingår i följande arkiv: Biografica - organisationer [samling]

Arbetsgruppen för Angela Davis, Arkiv bestående av 1 volym. Arkivet utgörs av brev, arbetsmaterial, en betydande klippsamling med notiser och artiklar från diverse tidningar angående rättegången mot Angela Davis. Ett tips för mer information om Angela Davis och ovan nämnda arkiv, är artikeln “Två amerikanska rättsfall som engagerade arbetarrörelsen”.

Två teckningar Booby Seele

Två teckningar föreställande Booby Seale, av Andy Austin, rättegångstecknare för ABC. Teckningarna fick snabbt internationell spridning. De föreställer Seale i rättegången gentemot honom 1968-69 i Chicago. Seale tillsammans med sju andra kallades "Chicago Eight", anhållna för anstiftan till upplopp. Seale protesterade högljutt under rättegången och domaren lät därför sätta munkavle och handfängsel på honom. Bilderna tillhör Ny Dags arkiv, ARAB.

Biblioteksmaterial hos ARAB

Sökingångar till vår bibliotekskatalog, Kata:

Övrigt material

Film: The Black Power mixtape 1967-1975, redigerad av Göran Hugo Olsson. Bygger på material från Sveriges Televisions arkiv och innehåller intervjuer med och framträdanden av bland annat Stokely Carmichael, Angela Davis, Bobby Seale, Huey P. Newton,  Nedanstående del av filmen visar bl a Carmichaels framträdande i Stockholm.

Föreningen FiB-juristerna

$
0
0

FiB-juristernas arkiv [1] innehåller föreningsmaterial från 1973 fram till 2009.
Det mesta arkivmaterialet är dock från 70- och 80-talen. Det innefattar bl.a. protokoll, korrespondens, räkenskaper, utskick från föreningen, tidningsurklipp och en del trycksaker om ämnen relaterade till föreningens verksamhet.

Av Karl Pettersson, praktikant höstterminen 2014

Föreningen FiB-juristerna är en ideell förening grundad 1972 (samtidigt som tidskriften Folket i Bild/Kulturfront) som har en plattform bestående av följande tre paroller, som de söker främja genom ”juridisk rådgivning, praktiskt juridiskt arbete och opinionsbildande verksamhet” [2]:

  1. Försvar för yttrande- och tryckfrihet
  2. Juridisk hjälp – för folkets rättigheter
  3. Antiimperialism

Inledningsvis var föreningens huvudsakliga kommunikationskanal FiB-juristernas medlemsblad, ett stencilerat häfte. År 1975 bytte det namn till FiB-juristbladet. Det sista numret av detta gavs ut 1977, varefter föreningen övergick till att ge ut Tidskrift för Folkets Rättigheter. Denna utkom med fyra tryckta nummer per år 1977–88 och 1993-2007 men är sedan 2008 enbart webbtidskrift [3].

FiB-juristbladet

FiB-juristbladet, Nr. 5, 1976/77

I detta inlägg ligger fokus på några aspekter av föreningens verksamhet under tiden innan den tryckta tidskriften började utges, som alltså finns dokumenterad i medlemsbladen, vilka ingår i arkivet.

Protester mot grundlagsförslaget

År 1972 lade den svenska Grundlagsberedningen fram sitt slutbetänkande om ny svensk regeringsform. Betänkandet fick kritik från företrädare för FiB-juristerna, därför att det inte ansågs ge grundlagsskydd åt demokratiska fri- och rättigheter, med hänvisning till de sätt på vilka dessa skulle kunna inskränkas eller avskaffas genom vanlig lag.

Före riksdagsvalet 1973 biföll den dåvarande tvåkammarriksdagen en proposition grundad på betänkandet. FiB-juristerna var starkt kritiska även till denna och organiserade i början av 1974 protester mot förslaget. Bland annat gjordes en namninsamling där de fick ihop 13 000 namn för att förslaget skulle fällas i andra omgången av den nya riksdagen.

fib-juristbladet

FiB-juristbladet, Nr. 1, 1977/78


Förslaget bifölls emellertid också i denna omgång, varefter föreningen bestämde sig för att inte fortsätta driva grundlagsfrågan. I en reflektion ansåg föreningen att deras arbete kanske ändå varit till viss
nytta, genom att det skapat opinion och riktat uppmärksamheten mot förslagets brister när det gäller skydd för fri- och rättigheter, vilket skulle kunna försvåra för de styrande att utnyttja dessa i framtiden.

Tryckfrihetsfrågor

Debatten kring den nya grundlagen sammanföll tidsmässigt med IB-affären, där Jan Guillou och Peter Bratt i en artikel publicerad i FiB/Kulturfront avslöjat existensen av den svenska underrättelsetjänsten IB. FiB-juristerna engagerade sig även i detta.
Bland annat uttrycktes kritik mot att avslöjandena inte prövades som tryckfrihetsbrott innan spionrättegångarna mot Guillou och Bratt inleddes.

Föreningen var också kritisk mot den så kallade massmedieutredningen (MMU), som tillsatts 1970 och som 1975 lade fram ett förslag om att tryckfrihetsförordningen skulle ersättas med en ”massmediegrundlag”, som ansågs ge otillräckligt skydd för tryckfriheten.
Detta förslag ledde emellertid aldrig ens till någon omröstning i riksdagen. Dock gjordes vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen, som antogs av riksdagen för andra gången i november 1976, vilket föranledde kritik från FiB-juristerna (vilket illustreras av det avbildade omslaget).

Övrigt

Grundlagsfrågor, i synnerhet sådana relaterade till tryckfrihet, spelade, som framgått av ovan, en central roll i föreningens verksamhet under dessa tidiga år. De engagerade sig emellertid också i andra frågor, t.ex. socialvård, arbetsrätt, hyreslagstiftning och internationell rätt. Utöver detta ägnade sig föreningen åt att ge privatpersoner juridisk hjälp.

Referenser

1. Föreningen FiB-juristernas arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

2. Föreningen FiB-juristerna. Stadgar. 1996 [citerad från extern webbsida, 22 oktober 2014].

3. Föreningen FiB-juristerna. Om oss. 2013 [citerad från extern webbsida, 22 oktober 2014].

Föreningen Bibliotek i Samhälle

$
0
0

Föreningen Bibliotek i Samhälles (BiS) arkiv [1] innehåller föreningsmaterial från perioden 1969–2010. Materialet innefattar bland annat protokoll, bulletiner, material relaterat till föreningens tidskrift bis samt fotografier, ljudband och en stor mängd material från solidaritetsprojekt i Sydafrika.

Av Karl Pettersson, praktikant höstterminen 2014

bis-1969-2009Föreningen BiS grundades 1969 och syftar enligt sina stadgar till att ”på socialistisk grund verka för ett progressivt biblioteksväsen”, vilket skall göras genom att ”deltaga i den allmänna samhällsdebatten och där speciellt biblioteksdebatten”, ”initiera aktioner eller delta i andra gruppers och organisationers aktioner för ändamål som överensstämmer med BiS program och syften” och ge stöd åt de som inom ramen för föreningens program råkar ”i konflikt med makten och ledningen”[2].

I detta inlägg ligger fokus på ett par områden i föreningens verksamhet, som finns dokumenterade i arkivet, nämligen utgivningen av tidskriften BiS och de solidaritetsprojekt i Sydafrika där föreningen varit delaktig.

Det kan även nämnas att en rad aspekter av BiS verksamhet, inklusive de nämnda områdena, diskuteras i artiklar i jubileumsboken [3], vars tillkomst även den är dokumenterad i arkivet.

Tidskriften bis

Sedan starten har föreningen gett ut bis, som utkommer med fyra nummer om året och innehåller artiklar i biblioteksrelaterade ämnen, ofta med en socialistisk vinkling i enlighet med föreningens program. Genom åren har flera olika teman berörts i tidskriftsartiklarna. Under de tidiga åren ägnades stort utrymme åt frågor om arbetsplatsdemokrati och andra arbetsplatsfrågor inom biblioteksvärlden.

Andra viktiga teman har varit barn- och ungdomslitteratur, tillgängliggörande av bibliotek för invandrare, uppsökande biblioteksverksamhet och i allmänhet bibliotekens och litteraturens roll i samhället. Därutöver har tidskriften publicerat en del skönlitterära alster, som dikter och noveller.

Arkivet innehåller en hel del bis-relaterat material, som artikelregister, enkäter, prenumerantregister och korrespondens med författare.
Dessutom finns en volym illustrationer och några originalmanus från Bengt Berg, Peter Birro, Aino Trosell och Olof Berggren.

Sydafrikaprojekt

Från 1990 har föreningen BiS varit engagerad i olika solidaritetsprojekt, bland annat med inriktning på Sydafrika. Ett exempel är Library Practice for Young Learners (LPYL), ett projekt som syftade till att stödja utveckling av skolbibliotek i missgynnade områden i Sydafrika. Bakgrunden till projektet var att utbildning för svarta i stor utsträckning negligerats under apartheidtiden, vilket bland annat inneburit att de svartas skolor i regel saknade bibliotek.

Projektet fick finansiering från Sida och genomfördes av BiS i samarbete med den sydafrikanska Library and Information Worker’s Organization (LIWO). Fokus i projektet låg på att stödja utbildning av skolbibliotekarier, då det bedömdes att det skulle ge vara till mer långsiktig nytta för biblioteksväsendet än investeringar i materiella resurser, som biblioteksbyggnader, böcker och teknisk utrustning. Efter projektets genomförande har regionala sydafrikanska myndigheter också gjort ökade satsningar på skolbibliotek. Andra verksamheter med Sydafrikaanknytning där BiS varit involverade är det så kallade Masizameprojektet på 1990-talet, som bland annat innefattade uppbyggnad av ett bibliotek, och stöd åt LIWO (bland annat ordnades Sidastöd för LIWO:s nationella skolbibliotekskonferens 1995).

I arkivet finns en omfattande dokumentation av Sydafrikaprojekten, som upptar 17 volymer, varav 14 handlar specifikt om LPYL. Volymerna innehåller bland annat Sidaansökningar, korrespondens, manuskript, konferensmaterial, rapporter och även en del bilder. Dokumentation kring LPYL finns också tillgänglig via föreningens hemsida [4].

Referenser

1. Föreningen Bibliotek i Samhällets arkiv. 2014.

2. Föreningen Bibliotek i Samhälle. Stadgar. 2013 [citerad från extern webbsida, 5 november 2014].

3. Fahller K. “En ny förening är nödvändig” : BiS 1969-2009. Karlstad: Bibliotek i samhälle; 2009.

4. Föreningen Bibliotek i Samhälle,  se: Library Practice for Young Learners ( LPYL), 2011 [citerad från extern webbsida 5 november 2014].

Se även i bibliotekskatalogen Kata:

En ny förening är nödvändig : BiS 1969-2009, 2009

Bis: bibliotek i samhälle : organ för biblioteksarbetare och biblioteksnyttjare, 1969-


“Tack för god vakt”

$
0
0

I Åkers styckebruks historia intog brukspatron och kyrkoherden givna huvudroller. Läs om Ebba Nordströms öde - en ung socialdemokratisk ungdom som utmanade ordningen.

Det var höst och ute i världen rasade kriget som skulle göra slut på alla krig. Medan Europas ungdom förblödde på slagfält som Verdun, och Tannenberg satt i sörmländska Blacksta, kyrkohede Gustav Langborg och plitade i sin krönikebok. Han skrev:

De allvarstider, som voro inne, krävde mera än annars fostran till gudsfruktan, förtröstan, sedlighet och fosterlanskärlek. Det släkte, som nu levde, förstod till största delen icke att värdera ett sådant fosterland med dess självständighet och frihet som vårt.  Några få år efter slutad skolgång kunde många säga:  Vi hava icke något fosterland, och det är likgiltigt om vi äro svenskar eller t.ex. ryssar. Sådana åsikter kommo icke från skolan, där man åtminstone såsom här i distrikten söka väcka kärlek till fosterlandet och betona kristendomens bud: Giv kejsaren det kejsaren tillhör, men ungdomen fölle alltför snart under samvetslösa agitatorers och dåliga tidningars inflytande. Därför borde allt uppbjudas för att motverka ett sådant inflytande, varvid man hade många hjälpmedel…

Några mil norr om Blacksta ligger Åkers styckebruk och där var vid samma tid den 21-åriga Ebba Nordström en av de ungdomar som enligt kyrkoherden inte rätt förstod kristendomens bud. Denna trolöshet kom att stå henne dyrt.

Åkers styckebruk styrdes i mitten av 1910-talet maktfullkomligt av en brukspatron, kavalleriinspektören och generalmajoren G.A. Nyblæus och hans disponent Sandell. Bruksledningen hade effektivt krossat den tidigare starka arbetarrörelsen genom att kasta ut organisationerna från ortens samlingslokaler samt avskedat “trilskande” arbetare. Att här sälja socialistiska tidningar var ett brott som utan pardon ledde till omedelbart avsked.

Arbetarrörelsens sista och enda utpost i detta fiendeland var den socialdemokratiska ungdomsklubben och  brukspatron Nyblæus tänkte nu inte vila på hanen för att förpassa även denna sammanslutning till graven. Kyrkoherde Langborg tolkar nog ganska väl överheten syn på de olika socialistbladen:

…en Vicksell, en Hinke Berggren jämte de uslaste tidningar finge ohejdat sprida osedlighetens gift bland de unga. Men då ogräs på detta sätt finge utsås utan hinder från de som innehava makten, vore det ej underligt om ogräset växte till ohyggliga skördar.

Stormklockan, 13 november 1915

Stormklockan, 13 november 1915

Ungdomsklubbens mest drivande medlem var Ebba Nordström. Hon sålde dessutom öppet ungdomsförbundets tidning, Stormklockan. Att en ung kvinna dristade sig till att utmana ordningen på detta sätt var en grov förolämpning och denna måste kraftfullt bemötas.

Då Ebba inte själv arbetade på bruket fick man välja en annan väg för att rensa egendomen från ogräs. Bruksledningen valde att vräka hennes 72 årige morfar, Karl Erik Lännholm från dennes bostad. En belöning efter att ha jobbat prickfritt på bruket i drygt ett halvt sekel.

På väggen i gamle Lännholms stuga hängde det patriotiska sällskapets silvermedalj med inskription “Av patriotiska sällskapet  Åt Karl Erik Lännholm För långvarig och trogen tjänst”. Nu skulle morfar vräkas och för arbetarna på bruket var anledningen uppenbar, Lännholm vräktes för att Ebba sålde Stormklockan.

Socialdemokratiska ungdomsförbundets fredsmärke, 1915

Socialdemokratiska ungdomsförbundets fredsmärke, 1915. Ebba Nordström tog ungdomsförbundets fredsmärke med sig i graven.

När Ebba Nordström nåddes av beskedet att morfar skulle vräkas tog hon sitt liv. Hon efterlämnade ett brev där hon bad om att i graven få ta med sig en kär väns fotografi samt ungdomsförbundets röda fredsmärke.

Söndagen den 24 oktober 1915 gick ett sorgetåg till kyrkogården i Åkers styckebruk.  I.O.G.T deltog med musik och standar och från Eskilstuna kom klubbister med florbehängd fana. Bland kransarna fanns en från ungdomsförbundets distriktsstyrelse med inskription “Tack för god vakt”.  Ett sista tack framfördes av kamrat Artur Bergvall och den övriga ceremonin utfördes av kamrat Anna Lindgren-Pettersson.

En vecka efter Ebbas begravning bildades en avdelning av Lantarbetareförbundet i Åkers styckebruk och även grovarbetarna började röra på sig. Socialdemokratiska ungdomsförbundet samlade även ihop 650 kronor till gamle Lännholm för att denne skulle undgå fattighusets plågor.

I Åkers styckebruks historia intar brukspatron en given huvudroll och kyrkoheden i Blackstas krönikebok finns numera utgiven av Södermanlands museum som “Sörmländsk handling”.

Vilka håller i dag minnet levande efter Ebba Nordström?

Zimmerwaldrörelsen

$
0
0
Framsida av Zimmerwald 1919:1

Framsida av Zimmerwald : socialistiskt månadstidskrift, 1919:1

Läs om Zimmerwaldrörelsen och tidskriften Zimmerwald, en tidskrift späckad av material med utbredd internationell anknytning. Stora socialistiska teoretiker publicerades kontinuerligt, bland annat  Lenin, Nadezjda Krupskaja (Lenins hustru) samt Aleksandra Kollontaj.

Av: Praktikant Halat Shire, våren 2015

Andra internationalen

Andra internationalen grundades i Paris 1889. Förutom frågor som rörde demokrati och fackliga rättigheter, stod internationalismen och kampen mot krig högt på agendan. Strax före första världskrigets utbrott 1914 hade internationalens medlemspartier sammanlagt 3, 5 miljoner medlemmar och 12 miljoner väljare.

När första världskriget bröt ut, slöt flertalet av dess medlemspartier upp bakom sina respektive regeringars krigspolitik och internationalen upplöstes. Försök gjordes däremot för att återuppväcka den socialistiska internationalismen.

Ett sådant var exempelvis de initiativ som togs av Hjalmar Branting och andra för att få till stånd en allmän socialistkonferens i det neutrala Sveriges huvudstad (om detta se äldre “Ur våra samlingar”-artikel av Martin Grass - “Stockholmskonferensen 1917″).

Konferensen i Zimmerwald

Ett försök att samordna de socialistiska partiernas antimiltära strävanden efter första världskriget var den konferens som anordnades i schweiziska Zimmerwald den femte till åttonde september 1915.

Lenin i Stockholm

Lenin på genomresa i Stockholm 1917-04-13. På bilden bland annat Inessa Armand, Otto Grimlund, Ture Nerman, Carl Lindhagen, Olga Ravitj, N. Krupskaja, Grigorij Zinovjev hans son Stiopa, Alexander Helphand-Parvus och Jelena Usijevitj-Kon, Fotosamlingen, ARAB

Bland deltagarna märktes bland annat Vladimir Lenin, Lev Trotskij, Julius Martov, Georg Ledebour, Robert Grimm, Angelica Balabanoff och Alphonse Merrheim.

Manifest

Zimmerwaldmanifestet, "Till Europas proletärer!", pdf

Sverige och Norge representerades av Ture Nerman och Zeth Höglund.

Konferensdeltagarna lyckades till sist enas om ett manifest där de bland annat förklarade att första världskriget inte var deras krig (se fulltext för manifestet Till Europas proletärer! Manifest från de internationella socialisternas konferens i denna artikel).

Konferensen i Zimmerwald följdes upp av en konferens som hölls i Kienthal i Schweiz 24-30 april 1916 och en som hölls i Stockholm i september 1917.

Deltagarna kom att samstämmigt kallas Zimmerwaldrörelsen.

De olika konferenserna kom att ligga till grund för bildandet av Kommunistiska internationalen, Komintern.

Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti

I Sverige grundade medlemmar av Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti ett Zimmerwaldsällskap med ambitionen att ge ut en teoretisk socialistisk tidskrift.

Zeth Höglund talar den 6 maj 1917, fotografi från Zeth Höglunds personarkiv, ARAB, Fotograf: Th Modin

Zeth Höglund talar den 6 maj 1917, Fotograf: Th Modin, från Zeth Höglunds personarkiv, ARAB

Tidskriften utkom på Fram förlag i Stockholm under åren 1919-1921, med ett provnummer som kom ut 1918.

Ekonomiska svårigheter tvingade tidskriften i graven 1921.
I sista numret tackade redaktionen medarbetarna och sina läsare:

”Envar som bläddrar genom de tre årgångarna, ska förvisso i dem finna många väckande, gedigna tankar i olika ämnen inom den revolutionära rörelsens ram, liksom de 30 häftena bevarat åtskilligt av de sista tre viktiga åren, som i framtiden blir av intresse att äga samlat.”

Tips för vidare läsning och forskning i vårt material:

Arkiv: Sveriges Socialdemokratiska vänsterpartis arkiv (1917-1921)
Arkiv: Zeth Höglunds arkiv
Om tidskriften se exempelvis artikeln “Zenit om SKP/VPK–en artikelsamling av Agneta Pleijel i Från SKP till VPK : en antologi (Lund, 1976).
Artikeln Zenit om SKP/VPK–en artikelsamling“, finns även i fulltext hos Marxistiskt arkiv.
Se även i Kata för ämnesorden: Zimmerwaldrörelsen, Kommunistiska internationalen - Komintern

Folkkalendern

$
0
0

folkkalender-1916

Att göra tiden politisk med hjälp av en almanacka

Under lång tid gav varje svensk arbetarorganisation med självaktning ut en egen almanacka eller kalender.

Den första “Folkkalendern” utgavs 1915 av socialdemokratiska ungdomsförbundet. Namn och utformning kom från Finland där partivännerna i flera år med framgång utgivit en “Folkkalender” både på finska och svenska. Förebilder fanns också längre bort i Tyskland och Österrike.

I den första svenska Folkkalendern räknades årets marknader upp, här gavs råd för brevskrivning och råd vid plötsliga sjukdomsfall, Per Lagerkvist reflekterade över konsten och Ludvig Nordström berättade ett “storsträjksminne”. Strejk stavades “strajk”, pengar “pengar” och modern “modern”, allt i Ture Nermans radikala nystavningsanda.
Tidningen Vi, logo

Folkkalenderns vinjett gjordes 1917 av lvar Starkenberg och genom åren behöll kalendern en slags konstnärlig särställning genom sina illustrationer. Många av dessa hade konstnären Curt Peters som upphovsman. Curt Peters som annars kanske är mest känd för att ha gjort logotypen till den kooperativa tidningen “VI”.
folkkalender-1917

Under några år fanns en juridisk avdelning som redigerades av den blivande utrikesministern Östen Undén och allmänbildande och statistiska artiklar sammanställdes under 1920-talet av Per Fruendenthal. Nils Flyg skrev om kalendern vid dess 25-årsjubileum:

“Arbetarrörelsen och de olika politiska partierna från den svenska demokratins genombrottsår skildras i Folkkalendern. De politiska förgrundsfigurerna då träder läsaren till mötes.
De flesta är borta nu. Så snabbt glider åren undan, så snabbt lägger sig tidens damm över dagens väldiga strider. De blir snabbt episoder - länkar i en kedja av ständigt skeende.”

Folkkalendern inspirerade andra organisationer till efterföljd. 1919 kom syndikalisternas “Arbetarekalender” och några år senare började även socialdemokraterna att ge ut “Tidens kalender”.

Kommunisterna som i och med partisprängningen 1929 förlorat Folkkalendern började ge ut en ny kalender under namnet “Vår bok”.
folkkalender-1918

Gemensamt för alla dessa kalendrar var att de skulle innehålla en illustrerad almanacka följd av artiklar som skulle vara nyttiga, fostrande och till gagn för arbetarklassens frihetssträvanden.

I nutidens mediebrus kan det vara svårt att förstå betydelsen av en egen kalender. Kampen om tiden och kulturen har kanske heller inte längre samma innebörd eller också har den kampen tagit sig nya former. “Tidens kalender” fortlevde längst av arbetarrörelsens almanackor och utgavs sista gången 1990.

Arbetarrörelsens kalendrar var ofta illustrerade. 1929-1930 gestaltade exempelvis Curt Peters olika länder med sina motiv. Läsarna fick sedan gissa vilka länder bilderna föreställde.

Se även i vår bibliotekskatalog:

Folkkalendern - utgiven på Finlands soc.-dem. partistyrelses förlag, Finlands socialdemokratiska partistyrelse / Helsingfors 191?-1962, Vårt bestånd: 1911- 1916, 1947, 1949-1960 [luckor]
folkkalender-1919
Folkets fickkalender, Socialdemokratiska partistyrelsen / Helsingfors, 1960-, Vårt bestånd: 1962-1967

Folkkalendern, Frams förlag / Stockholm, 1916-1943, Vårt bestånd: 1916-1943 [luckor]

Tidens kalender, Tiden / Stockholm, 1921-1992, Vårt bestånd: 1921-1992

Vår kultur, Arbetarkultur / Stockholm, 1938-1966, Vårt bestånd: 1938-40, 44-54, 56-59, 61-66 [luckor]

Arbetarkalendern, SAC

Unionsupplösningen 1905

$
0
0

1905 upplöstes unionen mellan Norge och Sverige efter 90 år. Den svensk-norska unionen var under hela perioden omtvistad och kom att mot dess slut att ifrågasättas starkt. Vad sade då den svenska arbetarrörelsen och vilken roll hade den i unionsupplösningen?

Flygblad Socialdemokratiska ungdomsförbundets arkiv B 01: 2

Flygblad från Socialdemokratiska ungdomsförbundets arkiv volym B 01:2, ARAB

Det socialdemokratiska ungdomsförbundets (SDUF) höll sin första kongress den 11-13 juni 1905. Kongressen ägde rum endast några dagar efter det att norska stortinget förklarat unionen upplöst. Det vilade därför en upphetsad stämning över kongressen. Zeth Höglund, Fredrik Ström, Fabian Månsson och Per Albin Hansson utarbetade ett manifest ”Ned med vapnen” som enhälligt antogs under stormande bifall.
Unisont sjöngs därefter ”Ja, vi elsker” och manifestet spreds därefter i en upplaga av 100 000 exemplar samt avtrycktes i nästan alla tidningar. Som ansvarig för manifestet dömdes Zeth Höglund för “uppmaning till ohörsamhet och myteri” till 8 månaders fängelse. Strafftiden sänktes i hovrätten till 6 månader.

Nedan följer en kort historik och sammanfattning av unionen och dess upplösning. Mer om arbetarrörelsen och unionsupplösningen kan ni läsa om i Kalle Holmqvists kommande bok Fred med Norge : arbetarrörelsen och unionsupplösningen 1905 (2015) som presenteras närmare i kommande lästips från bibliotekarierna samt i en recension i nästa nummer av Arbetarhistoria Nr 156 som väntas i slutet av hösten.

Allt material förutom pdf:en som avser flygbladet från Norrköpings socialistiska ungdomsförbund återfinns i arkiv hos oss på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, se hänvisningar. Materialet som presenteras är ett axplock.

En kort summering av unionen och dess upplösning

Den svensk-norska unionen inleddes 1814 vid fredsavtalet i Kiel, då ett avtal mellan Norge å ena sida och Sverige och Storbritannien å andra sidan slöts.

Danmark hade befunnit sig på Frankrikes och förlorarnas sida i Napoleonkrigen, medan Sverige befann sig på vinnarsidan. I avtalet var då Danmark tvingad att avträda Norge till Sverige. När Norge så bröt sig ut, gick diskussionerna varma i Sverige och protestvågen mot krig och för ett fritt och suveränt Norge var skyhög.

Det norska Stortinget förklarade unionen upplöst i juni 1905, varpå både den svenska och den norska arméerna mobiliserade på var sida gränsen. I oktober 1905 antogs däremot unionen vara definitivt upplöst vid det som har kommit att kallas för Karlstadskonferensen.

Splittringen de två länderna emellan föregicks av en rad kriser, samt Norges allt starkare ekonomiska ställning och krav på självstyre. Orsakerna till upplösningen var däremot många. I Norge hade unionen länge varit ifrågasatts.

Svensk-norska unionen och den svenska arbetarrörelsen

Beskedet att Norge vill upplösa unionen kom hastigt och upplevdes av svenska politiker och svenska kungahuset som något av en kupp. Beskedet var däremot på många sätt väntat, men sättet det gjordes på fick svensk politik att svaja. Inom den svenska arbetarrörelsen fanns inte desto mindre en stark opinion som var positiv till Norges krav på självständighet.

Socialdemokratiska ungdomsförbundets (SDUF) antimilitaristiska manifest spreds som flygblad under vad har kommit att kallas för unionskrisen (se längre upp på sidan, samt i pdf-form). Författaren till manifestet Zeth Höglund  skrev det som en reaktion på de borgerliga krafterna i samhället som avsåg att bevara unionen och visade villighet att till och med gå i krig mot Norge. Uppmaningen var kärnfull: vägra mobiliseringsordern:

Branting talar i Sickla

Hjalmar Branting, Sickla, 1905, Fotograf okänd, Fotosamlingen ARAB

1895 yttrade Hjalmar Branting följande i sitt första majtal:

”Skulle det förfärliga verkligen bli allvar, att man ville låta de svenska gevären marschera västerut, så må den som bär ansvaret också kunna säga sig, att måhända nere i samhällets breda lager någon kan falla på den tanken att upphöja sig själv till domare och med en kula utan order söka förebygga att tiotusenden kulor på order avfyras för att lämlästa och slakta vänner och bröder.”

För detta tal åtalades Hjalmar Branting och dömdes till fängelse. Efter överklagande sänktes dock straffet till böter.När den stora unionskrisen seglade upp 1905 verkade Hjalmar Branting för ett fortsatt samarbete inom unionens ram. Han hoppades att unionsfrågan skulle kunna lösas så att ”man i vårt broderland kan taga itu steg för steg med den oändligt viktigare frågan om fattigdomens, om kapitalismens avskaffande”.

“vapenen - om de skulle riktas mot någon - icke borde riktas mot norrmännen”.

socialdemokraternas-kongress-feb-1905

Socialdemokraternas kongress februari 1905, SAP:s arkiv, ARAB

Transkriberat arkivmaterial rörande unionsupplösningen:

Norrköpings Socialistiska ungdomsklubb, PDF

Resolution Göteborgs arbetarkommun juni 1905, PDF

Resolution Kalmar arbetarkommun juni 1905, PDF

Resolution Katrineholm arbetarkommun juni 1905, PDF

Resolution Socialdemokraterna Malmö 1895, PDF

Resolution Stockholms arbetarkommun juni 1905, PDF

Telegram från Socialdemokraterna till norska arbeiderparti, PDF

Uttalande Socialdemokraterna partikongress februari 1905, PDF

Uttalande Socialdemokraternas verkställande utskott  juni 1905, PDF

Uttalande socialdemokratiska ungförbunds kongress juni 1905, PDF

Se mer i bibliotekskatalogen Kata för material om unionsupplösningen.


Ernst Michaneks bilder från finska gränsen 1944

$
0
0

Detta är ett dyk ned i material från Ernst Michaneks fotosamling, med anledning av att Finland under september 2015 skärper gränskontrollen mot Sverige. Syftet är att stävja flyktingströmmen från Syrien som via Sverige vill ta sig till Finland. 1944 såg gränsdragningen helt annorlunda ut.

Textförfattare: Fredrik Mandelin

I september 1944 drog sig de tyska trupperna tillbaka genom norra Finland efter den finska vapenvilan med Sovjetunionen.

Förödelsen var omfattande i finska Lappland, och flyktingströmmarna över till den svenska sidan av gränsen var stora. Förutom barn, vuxna, barnvagnar, tredjeklassvagnar från finländska statsjärnvägen och pappresväskor med snören runt, kom också stora mängder av den tidens realkapital, nämligen boskap över gränsen tillsammans med flyktingarna.

Svenska beredskapssoldater i fuktiga ylleuniformer och med fotlappar i kängorna tog emot och organiserade efter förmåga.

Så här i efterhand, och förmodligen även då, framstår det som självklart att vi inte stängde gränsen med ursäkten att flyktingsituationen var utom all kontroll, när människor tog med sig det lilla de kunde bära för att fly från krig och våld.

Det var inte heller många som luftade den bisarra tanken att finländarna skulle ha sig själva att skylla för krigets fasor i sitt land.

Bilderna är tagna under Ernst Michaneks reportageresa till Haparanda september-oktober 1944. Han hade till uppgift att dokumentera händelserna vid fronten under tysk-finska kriget för Aftontidningens räkning. Bildspelet är gjort av arkivarie Lars Gogman. Ernst Michaneks personarkiv håller på att ordnas på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Clara Zetkin und Stockholm 1917

$
0
0

Clara Zetkin und Stockholm 1917

  • The article is an offprint and previously published in the following Festschrift:

Háborúk, békék, terroristák : Székely Gábor 70 éves / főszerk. Majoros István ; (red.) Faragó Gábor [et al.] ; mfl. / Budapest, 2012

[translated to: War, peace, terrorism : Székely Gábor 70 years /Majoros István ; Faragó Gábor et.al. ]

  • The article is also found in Swedish:

“‘Werte Genossin…’ Brev från Clara Zetkin till den svenska arbetarrörelsen“, Martin Grass, i Arbetarhistoria Nr 136, 2010:4, (s. 58-60)

Clara Zetkin

Arbetarhistoria 2010:4, Sonderausgabe : Frauen in der Politik (= Kvinnor i politiken)

The following text addresses the conference that “never took place”, Stockholm conference 1917, and the correspondance between Clara Zetkin and others concearning the planning of a separate women’s conference.

Protocols and other documents are found in a number of archives, including the stacks at ARAB (The Swedish Labour Movements archives and library). The text is in German, but access to the text and it’s variations in Swedish aswell as in English are found in references and in the box to the right.

Durch die russische Februarrevolution 1917 schien die Möglichkeit gegeben, die Parteien der sozialistischen Internationale, die sich nach Kriegsausbruch in verschiedene Lager gespalten hatte, wieder zusammenzuführen und eine gemeinsame Aktion für den Frieden einzuleiten, die zuvor durch die separaten Versuche nicht zuletzt vonseiten der Parteien der neutralen Länder ergebnislos gewesen waren. Die Reaktionen der sozialistischen Parteien schienen dies zu bestätigen.

Durch einen konkreten Vorschlag von Thorvald Stauning, dem Vorsitzenden der dänischen sozialdemokratischen Partei, Anfang April 1917 und nach einem Beschluss Mitte April der provisorischen ISB-Exekutive, bestehend aus Vertretern der sozialdemokratischen Partei des neutralen Hollands, und des ISB-Sekretärs Camille Huysmans, wurde eine internationale sozialistischen Konferenz nach Stockholm einberufen (1).

Recht der Genossinnen zur Mitberatung und Mitentscheidung

Nachdem die Konferenzeinladung nach Stockholm publik geworden war, meldete Clara Zetkin, Sekretärin der sozialistischen Fraueninternationale, bei Camille Huysmans sofort am 23. April die erwünschte Beteiligung von Vertreterinnen an(2). An Thorvald Stauning schrieb sie am 25. April: ”Die bevorstehende internationale Sozialistenkonferenz zur Förderung des Friedens kann von grosser Bedeutung werden. Die Genossinnen aller Länder müssen deshalb ihr Recht zur Mitwirkung praktisch geltend machen.” An anderer Stelle verlangte sie, ”das grundsätzliche Recht der Genossinnen zur Mitberatung und Mitent¬scheidung zu wahren” und ”eine Gesamtdelegation für die Genossinnen jener Länder zu haben, die keine eigene Vertretung entsenden können”. Sie hoffte, dass ihr Stauning zustimme und ”Indemnität” erteile, d.h. dieses Verlangen billige (3).

Ähnliche Formulierungen finden sich in anderen Briefen von Clara Zetkin. In einem Schreiben an Luise Zietz. Gründungsmitglied der Unabhängigen sozialdemokratischen Partei Deutschlands (USPD), im April heißt es: Die internationale Konferenz sei ”gesichert”, und es sei ”unabweisbar notwendig, dass das grundsätzliche Recht der Genossinnen zur Mitwirkung und Mitentscheidung praktisch geltend gemacht und behauptet wird.”(4). An die Holländerin Heleen Ankersmit, die zuvor schon ein Telegramm und einen Eilbrief erhalten hatte, schrieb Clara Zetkin am 16. Mai nochmals zusammenfassend: Die Frauen müssten ihren ”grundsätzlichen Rechtsanspruch auf gleichberechtigte Mitarbeit praktisch geltend und wirksam machen”(5).

In einem Brief an Anna Lindhagen, internationale Sekretärin der schwedischen sozialdemokratischen Frauenorganisation, am 2. Juli, in dem der gesamte bisherige Vorgang rekapituliert wurde, wiederholte Clara Zetkin ihre Stellungnahme. Es sei „absolut notwendig, dass die sozialistischen Frauen überall mitwirken müssten, wo ehrlich und ernst für einen Frieden gewirkt würde, der unseren Grundsätzen entspricht“. Die Einbindung von Frauen in die Friedensarbeit sei wichtig „gerade weil wir Frauen weibliche Menschen, nicht missratene verpfuschte Kopien der Männer sind und unsere eigenen geistigen und sittlichen Werte für die Betrachtung und Lösung der vorliegenden Probleme mitbringen“. Es seien ja die Frauen gewesen, die nach Kriegsausbruch „die ersten“ gewesen wären – was nicht ganz korrekt ist –, die „die alten Bande“ wieder geknüpft und – auf der internationalen Frauenkonferenz  in Bern 1915 – Prinzipien „für das gemeinsame Ziel des Friedens und der Wiederaufrichtung des allgemeinen Bruderbundes“ formuliert hätten(6).

Vertretung der Frauen auf der Stockholmer Konferenz

Clara Zetkin erteilte Heleen Ankersmit und Angelika Balabanova(7) sofort, und zwar ”auf eigene Faust” und ohne vorherige Konsultation mit den angeschlossenen Frauenorganisationen und ohne einen offiziellen Beschluss, das Mandat, die Fraueninternationale in Stockholm zu vertreten. ”Die aussergewöhnliche Situation” rechtfertige ”die ungewöhnliche Form dieses Mandats”. Aber es sei ”schlechterdings unmöglich, dass internationale Sozialisten in diesem geschichtlichen Augenblick aus irgendwelchen formalistischen, geschweige denn sachlichen Gründen eine Vertretung der sozialistischen Frauen von der Mitwirkung an dem Friedenswerk der Sozialisten aller Länder ausschliessen könnten”. Sie sei ”überzeugt” davon, ”dass mein Handeln allgemeine Zustimmung finden wird”, so am 23. April im Brief an Angelika Balabanova(8).

Die Wahl von Heleen Ankersmit und Angelika Balabanova motvierte Clara Zetkin im Brief an letztere einerseits damit, dass beide an der sozialistischen Frauenkonferenz in Bern 1915 teilgenommen hätten und andererseits dass sie ”seit langem mit dem ganzen Komplex der Fragen vertraut” seien, die in Stockholm behandelt würden. Sie hätte urspünglich auch Anna Lindhagen ein Mandat erteilen wollen, wie sie an diese später schrieb. Aber aus mehreren Gründen hätte sie das unterlassen. Anna Lindhagen hätte nicht an der Berner Konferenz 1915 teilgenommen, die ”Verständigung” mit Schweden dauere ”besonders lange” und sei ”unsicher”, und sie habe angenommen, dass Anna Lindhagen als Schwedin wohl sowieso an der Stockholmer Konferenz teilnehmen würde(9). An Angelika Balabanova schrieb sie zudem: ”durch Ihre theoretische Schulung wie durch Ihre ganze Persönlichkeit [sei sie] zu der Vertretung geradezu berufen”. Clara Zetkin war sich aber auch bewusst, dass sie damit ”eine schwere Pflicht und Verantwortung aufbürde” und ”ein grosses Opfer” verlange. Sie würde selbst teilnehmen – ”und wenn ich kriechen müsste und die Gewissheit hätte, daran zu sterben” –, aber sie sei ”durch äussere Umstände gefesselt”.(10). Mit Letzterem ist natürlich gemeint, dass sie nicht mit einer Reisegenehmigung rechnen konnte.

Wenn auch Clara Zetkins Vorgehen und Vorschlag bald Zustimmung erteilt wurden, wie aus den genannten Briefen an Heleen Ankersmit und Anna Lindhagen hervorgeht, so gab es auch abweichende Stimmen, und zugleich wurde eine eine Alternative diskutiert: eine internationale Frauenkonferenz. Eine solche hatte beispielsweise Heleen Ankersmit befürwortet(11). Allerdings hatte sich da zunächst ein ”Missverständnis” ergeben, wie Clara Zetkin an Anna Lindhagen schrieb, weil es so ausgesehen hatte, als wolle Heleen Ankersmit eine Frauenkonferenz statt einer Teilnahme an der Stockholmer Konferenz. Auch Stauning wies in seiner Antwort an Clara Zetkin auf eine Frauenkonferenz auch hin, wollte im Übrigen aber die Beteiligung der Fraueninternationale an der Stockholmer Konferenz unterstützen(12). Dagegen hatten die Schweizer Frauen vorgeschlagen, „nur“ an der geplanten dritten Zimmerwalder Konferenz teilzunehmen, die nach der Stockholmer Konferenz stattfinden sollte(13). Auch Aleksandra Kollontaj schrieb an Heleen Ankersmit am 22. Juli, dass „wir keinesfalls an dem Kongress der Sozialpatrioten“ – zu denen hier auch der Petrograder Arbeiter- und Soldatenrat gezählt wurde, der sich dem Stockholmer Vorhaben anschloss – teilnehmen sollten. Eine Frauenkonferenz solle zudem nur in Verbindung mit der Zimmerwalder Konferenz stattfinden(14).

Teilnahme an gemeinsamer Friedensarbeit

Clara Zetkin  war in beiden Fragen anderer Meinung. In ihrem Brief an Heleen Ankersmit vom 16. Mai schrieb sie: Die Voraussetzungen für ”getrennte Sonderkonferenzen der Frauen für den Frieden und Verständigung” seien nicht mehr gegeben. Es gelte, ”alle grundsätzlichen gleichgesinnten Kräfte zusammenzufassen”. ”Dies ist unser Platz und unsere Arbeitsstelle in der grossen Internationale.”(15). Ebenso schrieb sie an Anna Lindhagen am 2. Juli, dass die Frauen an der Stockholmer Konferenz teilnehmen müssten und nicht nur an Konferenzen linker Gruppen. Die Frauenorganisation jedes Landes könne natürlich grundsätzlich entscheiden, an welcher der Konferenzen sie teilnehmen möchte, aber die Fraueninternationale, als Organisation, müsse allen Konferenzen beiwohnen, „die ehrlich und ernst für den Frieden und den Aufbau einer aktionswilligen und aktionsfähigen allgemeinen Internationale arbeiten wollen“. “Unser Rat und unsere Stimme muss überall in die Wa[a]gschale geworfen werden, wo um die Klärung und Befestigung unserer Grundsätze gerungen und gekämpft wird. Unser Platz ist nicht nur dort, wo sich gemeinsame Erkenntnis zu einem gemeinsamen Willen zu gemeinsamer Arbeit zusammenballt, sondern auch dort, wo erst noch um grundlegende gemeinsame Erkenntnis gestritten wird, dort, wo es gilt, Verantwortlichkeiten festzustellen, Legenden zu zerstören und zu zeigen, was ist, und was sein soll“. Dies sei letztlich auch eine “Erfüllung der Verpflichtung [der] Berner Konferenz”(16). Die Stellungnahme zur Kriegsschuldfrage und die kritische Beurteilung der Mythen der Vaterlandsverteidigung waren bei der Vorbereitungen der Stockholmer Konferenz allerdings keine allgemein akzeptierten Verhandlungspunkte.

Der linke Flügel der sozialistischen Bewegung, dem Clara Zetkin wie auch Angelika Balabanova und Heleen Ankersmit angehörten, stand der Stockholmer Konferenz skeptisch bis ablehnend gegenüber, auch nach der Konferenzinitiative des Petrograder Sowjets der Arbeiter- und Soldatendeputierten, die sich schliesslich mit der des Holländisch-Skandinavischen Komitees vereinigte. Aleksandra Kollontaj, der Zimmerwalder Linken zugehörig, war, wie genannt, völlig ablehnend. Auch Angelika Balabanova als Sekretärin der ISK und Mitorganisatorin des Zimmerwalder Konferenzvorhabens war gegen eine Beteiligung an der Stockholmer Konferenz oder eine gemeinsame Konferenz. Käte Duncker, Mitglied des Spartakus, betrachtete dagegen die Stockholmer Konferenz als ”Strohhalm, ein bißchen Hoffnung, um das ’Durchhalten’ zu erleichtern” (17). Hermann Duncker stimmte zu: Stockholm sei ”ein Brennpunkt des Fühlens und Denkens von Millionen – wie noch nie ein internationaler Kongreß” (18). Käte Duncker wollte nach Stockholm: ”Wenn ich auch den unmittelbaren Erfolg sehr gering einschätze, so erhoffe ich doch viel von der Aussprache für später”. Sie wollte aber auch nach Stockholm wegen der Zimmerwalder Konferenz (19). Zusammen mit Rosa Luxemburg wurde sie am 17. Juni als Vertreterin des Wahlvereins für den Kreis Teltow-Beeskow-Storkow-Charlottenburg, Mitglied der USPD, für die Stockholmer Konferenz gewählt; ebenfalls gewählt wurde Franz Mehring(20). Die Wahl von Rosa Luxemburg war illusorisch, da diese im Gefängnis war. Käte Duncker bezeichnete diese Wahl überhaupt in erster Linie als ”Demonstration”, weil man wohl sowieso keine Pässe bewilligt bekomme. Man wolle sich auf diese Weise auch von ”Haase, Bernstein usw. distanzieren (21), also von der USPD, die schließlich sowohl an der Stockholmer Konferenz als auch an der Zimmerwalder Konferenz teilnahm.

Clara Zetkin betonte zwar deutlich, dass die Fraueninternationale „auf dem grundsätzlichen Boden der Zimmerwalder“ stünde (22), trat aber, wie die oben genannten Briefe gezeigt haben, für die Teilnahme der Fraueninternationale an der Stockholmer Konferenz, von der sie sich allerdings nicht viel erwartete, und gegen eine einseitige Beteiligung an der Zimmerwalder Konferenz auf. Dies formulierte sie zusammenfassend u.a. in einem kritischen Brief an Franz Mehring, Parteifreund im Spartakus, am 1. Juli 1917. Es gelte in Stockholm ”grundsätzliche Klartheit und Wucht” in einer oppositionellen Haltung gegenüber den Mehrheitssozialisten zu vertreten, man müsse ”klären & vorantreiben”, und zwar ”wegen der Massen” und im Hinblick auf ”die Psyche der Arbeitermassen”. ”Lediglich auf die muss es uns ankommen, wenn wir politisch kämpfen & nicht propagieren wollen” (23).

Starkes Interesse am Frieden

Clara Zetkins rasche, offene und energische Stellungnahme ist angesichts ihrer politischen Beheimatung etwas überraschend. Sie markiert hier eine ”Eigenständigkeit”, wie Ottokar Luban ganz richtig schreibt, dies aber nicht erklärend einordnet(24). Der Grund ist ihr starkes Interesse am Frieden. Dies hatte sie bereits Anfang November 1914 durch ihren Appell ”An die sozialistischen  Frauenaller Länder” dokumentiert, erschienen stark zensiert in ”Die Gleicheit” und auch als illegales Flugblatt verteilt. Darin forderte sie einen raschen Frieden ohne Annexionen und sprach den Frauen eine besondere Rolle zu. Der Aufruf endete mit dem Appell: „Wir sozialistischen Frauen werden im Kampf gegen den Krieg immer zu den Fortschrittlichen gehören, zu den Stürmenden“ (25).

Bereits Ende 1914 plante sie eine internationale Frauenkonferenz, die dann am 26.-28. März 1915 in Bern stattfand. Die Konferenz forderte die Frauen u.a. auf, Massenkundgebungen gegen den Krieg und für den Frieden zu organisieren und bei internationalen Frauenaktionen mitzumachen(26). Nach Tânja Puschnerat hielt Clara Zetkin nach dem Ausbruch des desillusionierend wirkenden Krieges die Forderung nach Frieden „als den einzigen Ausgangspunkt für sinnvolle integrative sozialistische Aktion“. Nur so entstünde die Möglichkeit, „die Massen“ für die sozialistische Aktion zurückzugewinnen, aber auch für die notwendige Sammlung der geteilten Internationale und damit des Proletariats aller Länder. Clara Zetkin warnte die Linken und den Spartakus vor der verhängnisvollen Haltung, nur an Konferenzen mit Gleichgesinnten teilzunehmen. Die Friedensarbeit sei „Vorarbeit für die Zukunft“, da „eine zielgerichtete und effektive sozialistische Massenarbeit“ zu Kriegszeiten nicht ergiebig sein könnte, sondern erst im Frieden. Der Versuch, nach der Februarrevolution die Internationale durch die Stockholmer Konferenz wieder zusammenzubringen und die Friedensfrage auf die Tagesordnung zu setzen, war für Clara Zetkin eine logische Konsequenz und absolute Notwendigkeit ihrer ”politischen Sammlungstaktik”. Daher diese ihre ”eigenständige” Position. Hierin stimme ich Tânia Puschnerat zu, auch wenn ich ansonsten mit ihren Interpretationen nicht immer einverstanden bin (27).

Sozialistische Frauenkonferenz

Clara Zetkin war, wie gesehen, skeptisch einer gesonderten Frauenkonferenz gegenüber, zumal als Alternative zu einer Teilnahme an der Stockholmer Konferenz, wie übrigens auch andere Frauenvertreterinnen, z.B. Anna Lindhagen und die Österreicherin Adelheid Popp. Aber sie betonte, dass sie ”grundsätzlich eine Konferenz für notwendig halte, allerdings aber auch eine erfolgreiche Konferenz”. Eine baldige Frauenkonferenz sei in der Tat  ”sehr wünschenswert”, da eine Menge besonderer Frauenfragen anstünden. Es müssten aber mehrere Voraussetzungen erfüllt sein: gute Vorbereitung, und dazu müssten im Voraus Anregungen und Vorschläge zur Tagesordnung von allen Frauenorganisationen eingeholt werden, sowie allgemeine Beschickung – ”auf breitester demokratischer Grundlage” –, also müssten u.a. die gegenwärtigen Reiseschwierigkeiten gelöst sein und ein passender Tagungsort gefunden werden. Sie schlussfolgerte: die Voraussetzungen dafür seien zum gegenwärtigen Zeitpunkt nicht gegeben, und als Tagungsort sei Stockholm besonders ungeeignet, da dort die Friedensarbeit im Mittelpunkt stünde und die Frauenfragen sowie die Diskussionen der Probleme der Frauen, die durch den Krieg verschlimmert worden seien, verdränge. Eine gesonderte Frauentagung sei erst ”zweckdienlich, ja notwendig”, wenn der Stockholmer Konferenzversuch scheitere, und sie sei letztlich erst realistisch nach dem Krieg. Aber sie schlug dennoch schon jetzt Tagesordnungspunkte vor, und zwar die Themen, die für die Frauenkonferenz im Zusammenhang mit dem nicht stattgefundenen internatioanlen Sozialistenkongress 1914 geplant gewesen waren: Frauenwahlrecht, Arbeiterinnenschutz, Rechte für Arbeiterinnen einschließlich der Lohnfrage sowie soziale Fürsorge für Mutter und Kind (28).

Die Frage einer Frauenkonferenz wurde im Vorstand bzw. im Exekutivkomitee der schwedischen sozialdemokratischen Frauenorganisation dreimal diskutiert, jeweils mit der internationalen Sekretärin Anna Lindhagen als Berichterstatterin und treibender Kraft(29). Am 23. Mai erwähnte sie im Vorstand, dass sie „unter der Hand“ von einem Vorschlag, „nach Stockholm einen Int. Soz. Frauenkongress von verschiedenen Meinungsrichtungen einzuberufen“, erfahren hätte. Es sieht fast so aus, als wären die Stockholmer Konferenz und die Frauenkonferenz vermischt worden. Das war vielleicht verständlich, weil auch die Diskussion Clara Zetkins mit Heleen Ankersmit, wie genannt, zunächst etwas missverständlich verlaufen war. Der Vorstand der schwedischen Frauenorganisation beschloss, „sich zum Vorschlag nicht zu äußern, sondern weitere Informationen abzuwarten“.

Am 21. Juni informierte Anna Lindhagen, dass sie „persönlich“ eine Einladung zu einem „Frauenkongress mit Teilnehmerinnen von verschiedenen Parteien“ mit unterzeichnet hätte. Der Kongress sollte „möglicherweise“ zur gleichen Zeit wie die Stockholmer Konferenz abgehalten werden. Hier handelt es sich wahrscheinlich um einen geplanten Kongress des International Committee of Women for Peace, dem Anna Lindhagen angehörte. Sie hatte auch ihre dänische Parteifreundin Helene Berg in dieser Angelegenheit kontaktiert(30). Anna Lindhagen nannte aber auch die Themen, die Clara Zetkin für eine sozialistische Frauenkonferenz, allerdings erst nach Kriegsende, vorgeschlagen hatte. Es gab also offensichtlich Pläne für eine solche internationale Konferenz, was Clara Zetkin nicht befürwortete, wohl aber verschiedene Frauenorganisationen vorgeschlagen hatten. Im Vorstand der schwedischen Frauenorganisation teilte Anna Lindhagen am 1. August mit, dass sie wegen eines Frauenkongresses Anfragen an eine Reihe von Genossinnen geschickt hätte, „ob sie nach Sthlm [Stockholm] zum Zeitpunkt der eventuellen Abhaltung des Kongresses zu erwarten wären“. Sie hätte Briefe von Clara Zetkin und Angelika Balabanova „in dieser Sache“ erhalten, „mit Programm“. Damit ist Clara Zetkins Brief vom 2. Juli gemeint. Was Angelika Balabanova geschrieben hat, habe ich nicht feststellen können. Nicht erwähnt wurde allerdings Clara Zetkins Skepsis einer Frauenkonferenz zum derzeitigen Zeitpunkt gegenüber, eine Stellungnahme, die Anna Lindhagen letztlich teilte, was aus ihrem Brief an Clara Zetkin am 21. Juli hervorgeht. Dort votierte sie übrigens auch für eine Teilnahme an der Stockholmer Konferenz und hoffte, diese würde stattfinden (31).

Gleichzeitig war sie aber selbst irgendwie an der Planung einer Frauenkonferenz beteiligt. Hier liegt eine Unklarheit vor, die – wie insgesamt eine Reihe von ungeklärten Fragen – hier nicht weiter untersucht werden kann, nicht zuletzt auch wegen der begrenzt zur Verfügung stehenden Quellen. Den Vorschlag „einer kleineren vorbereitenden Konferenz“ der an der Stockholmer Konferenz beteiligten Frauen, schob der Vorstand der schwedischen Frauenorganisation auf. Abgewiesen wurde dagegen die von Anna Lindhagen vorgelegte Einladung zur Zimmerwalder Konferenz in Stockholm.

Scheitern der Stockholmer Konferenz

Ich habe in den mir verfügbaren Quellen keine Informationen gefunden, ob und wie die Frage einer Beteiligung von Frauen an der Stockholmer Konferenz weiter diskutiert wurde. Thorvald Stauning, den Clara Zetkin, wie erwähnt, am 25. April kontaktiert hatte, hatte sehr positiv geantwortet und versprochen, mehr Vertreterinnen zu finden, aber Belege für entsprechende Vorschläge im Holländisch-skandinavischen Komitee oder anderweit gibt es nicht. Am 5. Juni schrieb der Holländer Johan Willem Albarda an seinen Landsmann Florentinus Marinus Wibaut, beide Mitglieder des Holländisch-skandinavischen Komitees, einerseits dass ”die sozialistische Frauenorganisation nicht getrennt auftreten darf”, und deshalb befürwortet er auch nicht eine ”separate Frauenkonferenz”; denn in der Friedensfrage müssten die ”Parteien als Ganzes” handeln. Es werde ja ”nicht eine separate Männerkonferenz abgehalten”, und ”es gibt doch keinen Separatfrieden für Frauen”. Andererseits war er allgemein skeptisch dem Frauenmandat für Heleen Ankersmit und Angelika Balabanova gegenüber, weil diese kaum ”die am meisten geeigneten Personen” seien(32).

Dies gibt wohl die vorherrschende Meinung im Organisationskomitee wieder, das offensichtlich gegen eine gesonderte Beteiligung seitens der Fraueninternationale und der Frauenorganisationen war, wie auch Anna Lindhagen in ihrem Brief an Clara Zetkin vom 21. Juli  berichtete. Sie hätte Arthur Engberg, einen der Sekretäre des Komitees, gefragt, ob die schwedische Frauenorganisation Vertreterinnen zur Stockholmer Konferenz schicken könnte und in diesem Zusammenhang auch auf die Rolle und Aktivitäten von Clara Zetkin hingewiesen. Aber sie hätte nur „die entmutigende Antwort“ bekommen, dass Frauen nur durch ihre Parteien delegiert werden könnten und eine „besondere Repräsentation der Frauen ausgeschlossen“ sei. Auch wenn die schwedische Frauenorganisation sie abordnen würde, würde sie kein solches Mandat der sozialdemokratischen Partei bekommen, konstatierte Anna Lindhagen. Aber sie hoffte, dass mehrere Frauen von ihren Parteien delegiert und wenigstens die Mandate von Angelika Balabanova und Heleen Ankersmit akzeptiert würden(33).

Diese Frage wurde aber nicht auf die Probe gestellt, da die Stockholmer Konferenz trotz sechsmonatiger Vorbereitungszeit nie stattfand. Auch eine an diese Konferenz gekoppelte internationale Frauenkonferenz fand nicht statt. Sie wurde aufgeschoben, bis eine allgemeine sozialistische Konferenz stattfinden könnte(34). Die Dänin Nina Bang, die dem Holländisch-skandinavischen Komitees angehörte, und Luise Zietz als Mitglied der Delegation der USPD zu einer der separaten Vorkonferenzen waren die einzigen Frauen, die an der Vorbereitung der Stockholmer Konferenz beteiligt waren, von Sekretärinnen und Übersetzerinnen im Hintergrund abgesehen.

Frauen und Zimmerwald

Am 14. September 1917 fanden dennoch zwei Konferenzen in Stockholm statt, allerdings der Zimmerwalder Bewegung: also zwei separate Konferenzen, was Zetkin, wie gesehen, nicht empfohlen hatte. Fünf Frauen nahmen an der dritten Zimmerwalder Konferenz teil: Angelika Balabanova, als Mitglied des Organisationskomitees und Sekretärin der Konferenz, Käte Duncker (Deutschland), Rosa Bloch (Schweiz), Therese Schlesinger und Madame Luzzato (Österreich). In Verbindung mit der Zimmerwalder Konferenz versammelte sich am gleichen Tag eine gesonderte Frauenkonferenz unter dem Vorsitz von Angelika Balabanova mit Teilnehmerinnen aus Deutschland, Österreich, Bulgarien, Russland, Rumänien, der Schweiz, Finnland und Schweden. In einer Erklärung bedauerte man „tief“, dass Clara Zetkin nicht teilnehmen könnte und schickte ihr ein Grußtelegramm. Ihr wurde auch das Vertrauen als Sekretärin der Fraueninternationale ausgesprochen.

Die Teilnehmerinnen sprachen über die Notwendigkeit einer neuen internationalen Zeitung wie „Die Gleichheit“, da Clara Zetkin am 16. Mai 1917 wegen ihrer linken Einstellung als Herausgeberin vom Parteivorstand der Sozialdemokratischen Partei Deutschlands (SPD) entlassen worden war. Weiter wurde hervorgehoben, dass der Krieg „in bezug auf die Frauenarbeit und das Frauenleben überhaupt ungemein nivellierend, ja direkt ‚internationalisierend’“ gewirkt habe, wie die Berichte aus den verschiedenen Ländern gezeigt hätten. Es wurde versichert, dass die Frauen und die Arbeiterklasse insgesamt im Einklang mit den Beschlüssen von Bern 1915 und der Zimmerwalder Konferenzen für den Frieden arbeiten würden(35).

Der Krieg wurde jedoch, wie bekannt, mit einem Friedensschluss nach den Bedingungen der siegreichen Grossmächte beendet – und nicht nach den Forderungen der Sozialisten und der sozialistischen Frauen unter maßgeblicher Führung von Clara Zetkin.


Fußnoten:

  1. Sehe meine Edition der Protokolle des Organisationskomitees, mit entsprechenden Kommentaren und Literaturhinweisen, www.socialhistoryportal.org/stockholm1917. Eine Edition der Korrespondenz zur Stockholmer Konferenz bearbeitet Agnes Blänsdorf (Kiel, Deutschland).
  2. Nachlass Clara Zetkin, SAPMO-Barch, Berlin, NY 4005 (Kopie des Originals in Moskau). – Clara Zetkin und die Stockholmer Konferenz von 1917 habe ich kurz in meinem Beitrag Briefe Clara Zetkins in Archiv und Bibliothek der Arbeiterbewegung in Stockholm, in Jahrbuch für Forschungen zur Geschichte der Arbeiterbewegung, 2010/IIII,  September, S. 50-57 S. 34-57, behandelt. (Arbetarhistoria Nr 136, 2010:4, Letters from Clara Zetkin - World of women).
  3. Nachlass Thorvald Stauning, 29 A, in Arbejderbevægelsens bibliotek og arkiv (ABA) [Bibliothek und Archiv der Arbeiterbewegung], Kopenhagen.
  4. Nachlass Clara Zetkin, SAPMO-BArch, Berlin, NY 4005 (Kopie des Originals in Moskau).
  5. Dieser Brief ist abgedruckt bei  Wilhelm Eildermann, Unveröffentlichte Briefe Clara Zetkins an Heleen Ankersmit, in: Beiträge zur Geschichte der deutschen Arbeiterbewegung, 1967, Nr. 4, S. 685-688. Als Anlage auch im Brief von Clara Zetkin an Anna Lindhagen, 2.7.1917, nachgewiesen in Anm. 6.
  6. Clara Zetkin an Anna Lindhagen, 2.7.1917, Bestand Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund [Sozialdemokratischer Frauenverband Schwedens, [SSKF], Box E 05:01, in Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) [Archiv und Bibliothek der Arbeiterbewegung], Stockholm.
  7. Noch im Exil in Zürich und ab Mitte Mai als ISK-Sekretärin in Stockholm tätig.
  8. Brief und das Mandat als Anlage im Nachlass Angelika Balabanova, Box 01,  in ARAB.
  9. Nachgewiesen in Anm. 6.
  10. Nachgewiesen in Anm. 8.
  11. Telegramm von Heleen Ankersmit vom 9.5.1917 ztiert in Clara Zetkin an Anna Lindhagen, 2.7.1917, nachgewiesen in Anm. 6.
  12. Undatiertes Konzept einer Antwort auf Clara Zetkins Brief vom 25.4.1917, in Nachlass Stauning, 29 A, ABA.
  13. Clara Zetkin an Anna Lindhagen, 2.7.1917, nachgewiesen in Anm. 6.
  14. Abgedruckt in Horst Lademacher, Die Zimmerwalder Bewegung. Protokoll und Korrespondenz. Bd. 1, Den Haag-Paris 1967, S. 538f.
  15. Nachgewiesen in Anm. 5.
  16. Nachgewiesen in Anm. 6.
  17. Käte Duncker an Hermann Duncker, 5.5.1917, in Heinz Deutschland (Hrsg.), „Ich kann nicht durch Morden mein Leben erhalten“. Briefwechsel zwischen Käte und Hermann Duncker 1915 bis 1917. Bonn 2005. S. 126.
  18. Herrmann Duncker an Käte Duncker, 23.5.1917, nachgewiesen in Anm. 17, S. 129.
  19. Käte Duncker an Hermann Duncker, 19.6.1917, nachgewiesen in Anm. 17, S. 134.
  20. Siehe Mitteilungs-Blatt [USPD] Nr. 13, 24..6.1917, S. 6f.
  21. Käte Duncker an Hermann Duncker, 5.6. und 20.6. 1917, nachgewiesen in Anm. 17, S. 131 und 135.
  22. Brief an Anna Lindhagen, 2.7.1917, nachgewiesen in Anm. 6.
  23. Ausführlich wiedergegeben bei Ottokar Luban, Der Einfluss Clara Zetkins auf die Spartakusgruppe 1914-1918, in Ulla Plener (Hrsg.), Clara Zetkin in ihrer Zeit. Neue Fakten, Erkenntnisse, Wertungen. Berlin 2008 (Rosa-Luxemburg-Stiftung, Manuskripte 76), S. 82f. (S. 79-85); siehe auch Ottokar Luban, Die „innere Notwendigkeit, mithelfen zu dürfen“. Zur Rolle Mathilde Jacobs als Assistentin der Spartakusführung bzw. der KPD-Zentrale, in Internationale wissenschaftliche Korrespondenz zur Geschichte der deutschen Arbeiterbewegung (IWK), 1993:4, S. 435f.; Tânia Puschnerat, Clara Zetkin: Bürgerlichkeit und Marxismus. Eine Biographie, Essen 2003. S. 221.
  24. Luban 2008, S. 83, nachgewiesen in Anm. 23.
  25. Hier zitiert in Übersetzung nach dem Abdruck in Morgonbris [Organ der schwedischen sozialdemokratischen Frauenorganisation], 1915, Nr. 1, S. 7. Zum Aufruf Karin Bauer, Clara Zetkin und die prorletarische Frauenbewegung. Berlin 1978. S. 144.
  26. Dazu Eckhard Müller, Clara Zetkin und die Internationale Frauenkonferenz im März 1915 in Bern, in dem in Anm. 22 nachgewiesenen Sammelband, S. 54-71.
  27. Tânia Puschnerat, S.218-221, ab 1914 S. 197ff., nachgewiesen in Anm. 23,. Siehe auch Beiträge von Eckhard Müller und Ottokar Luban, nachgewiesen in Anm. 23 bzw. 25.
  28. Siehe Briefe an Heleen Ankersmit, 16.5.1917, und an Anna Lindhagen, 2.7.1917, nachgewiesen in Anm. 5 bzw. 6.
  29. Bestand SSKF, Box A 02:01, in ARAB.
  30. Siehe Protokoll der Parteiausschusses von Socialdemokratisk Forbund 3.8.1917, ABA.
  31. Briefkonzept Anna Lindhaben an Clara Zetkin, 21.7.1917, Bestand SSKF, Box E 05:01, in ARAB.
  32. Nachlass Wibaut, 227, in Internationaal Instituut Voor Sociale Geschiedenis [IISG], Amsterdam.
  33. Briefkonzept vom 21.7.1917, nachgewiesen in Anm. 30. Anna Lindhagen an Arthur Engberg, 17.7.1917, Camille Huysmans-Archief, Stockholm Corr. 1917, Nr. 62a, in AMSAB-Institute of Social History, Antwerpen.
  34. Siehe Notiz in Politiken [Stockholm] 6.9.1917, S. 2.
  35. Siehe Bericht in Politiken [Stockholm] 18.8.1917, S. 3; Angelika Balabanoff, Die Zimmerwalder Bewegung, in: Archiv für die Geschichte des Sozialismus und der Arbeiterbewegung, 12, 1926, S. 411-413 – Zitat S. 412.

Andere Quellen (Schwedisch, Englisch und Niederländisch)

Nils Lindh under revolutionsåren i före detta Sovjetunionen

$
0
0

Under revolutionsåren var Nils Lindh anställd vid svenska ambassaden i Moskva. Denna artikel avser att dels visa på en del av det material som via honom kommit till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och dels ge en kortare presentation av Nils Lindh samt några av hans skrifter.

Av: Praktikant Annica Hjelm, hösten 2015

Lindh vistades i Ryssland - som senare blev Sovjetunionen -  mellan 1911 och 1920 med några enstaka avbrott för andra resor. Lindh behärskade ryska språket och skrev i såväl ryska som svenska tidningar och tidskrifter. Efter revolutionen 1917 blev han korrespondent för tidningen Social-demokraten och publicerade sig även i tidskriften Tiden. I samband med detta samt genom besök i Stockholm kom han i kontakt med det socialdemokratiska partiets ledarskikt.

1918 gav han ut några av sina mer utförliga korrespondenser i boken Bolsjevismen i Sovjetriket. Ett ögonvittnes iakttagelser och reflektioner under pseudonymen N. Strannikov, som på ryska betyder pilgrim eller vandrare. 1918-1919 fungerade han som rådgivare åt Utrikesdepartementet i Rysslandsfrågor. Detta förtroende, nu som sakkunnig, fick han även 1920 vid några tillfällen.

1924 fick Nils Lindh tjänst som pressombudsman på svenska ambassaden i Moskva. Diplomatiska förbindelser hade nämligen upprättats detta år, eftersom Sverige då hade erkänt Sovjetunionen och alltså återupptagit de diplomatiska förbindelserna. Eftersom Lindh studerat vid Uppsala universitet och hade erfarenhet som journalist från Stockholms-tidningen samt även fått ett Lars Hierta-stipendium genom Publicistklubben för studier i Ryssland, var han välmeriterad för tjänsten [1]. Lindhs förhöll sig förhållandevis förstående till händelserna i det nya landet Sovjetunionen. Han menade att det var den stora massan som tryckte på underifrån och att det inte gick att stoppa utvecklingen [2].

Boken Bolsjevismen i Sovjetriket. Ett ögonvittnes iakttagelser och reflektioner

I boken Bolsjevismen i Sovjetriket: ett ögonvittnes iakttagelser och reflektioner utgiven 1918, försöker Lindh skildra bolsjevikernas maktövertagande, hur de gick tillväga för att befästa sin maktposition och de problem som var förknippade med detta. Under de första åren efter ryska revolutionen fanns krafter som var rädda för bolsjevismen och såg den som en farsot, men det fanns ändå en förståelse för att denna politiska kraft vuxit fram ur de umbäranden i form av krig och svält som det ryska folket fått stå ut med [3].

Ett sätt att se på bolsjevismen är att detta var ett samhällstillstånd som det gamla samhället måste gå igenom för att bana vägen för ett nytt samhälle. Lindh beskriver bolsjevismen som en kris före övergången till ett tillstånd där solidaritet mellan människor och frånvaro av förtryck och lidande ska råda. Utvecklingen i dåvarande Sovjetunionen hade under denna period stöd hos befolkningen, men det fanns även ett motstånd mot bolsjevismen, inte bara i form av den forna maktapparaten, utan även på vänsterflygeln, exempelvis från det socialrevolutionära partiet, som var en aktiv och betydande kraft. Terror och ihåliga reformer tillhör vardagen. Lindh gör en skarpsinnig analys av läget och det märks i hans skildringar av sakernas tillstånd att han har en mycket god kännedom om de miljöer där han befinner sig. Med inlevelse och intensitet beskrivs hur bolsjevikernas program sätts i verket och vilka återverkningar dessa har på såväl gemene man som på samhället i stort.  Lindh pekar på rädslan för att bolsjevikerna skulle komma att representeras av förråade soldater som plundrade och terroriserade civilbefolkningen och satte igång judepogromer:

Var det alltså den knytnävspolitiken bolsjevikerna byggde på? Ja, var voro eljes de bolsjevistiska härskaror, som skulle stå bakom Lenin och Trotskij, Sinovjev och Kamenev, Alexandra Kollontaj och Pjasanov [4]?

Lindh konstaterar att det verkade som att ”fel” grupper i samhället antagit benämningen bolsjeviker på de ”riktiga” bolsjevikernas bekostnad:

[…] vi fingo rätt. Vilddjuret reste sig. Och uppslukade bolsjevikerna. Endast namnet blev kvar. Men bärs nu av vilddjuret, ej av socialdemokrater, som en gång kämpade för att bygga upp det socialistiska samhället” [5].

Lindhs styrka ligger emellertid i att inte erbjuda en ensidig tolkning av bolsjevismen, utan hänsyn tas till historiska, politiska och inte minst ekonomiska förutsättningar [6].

Två artiklar av Nils Lindh i tidskriften Tiden 1920

Nils Lindh skrev också artiklar på temat revolution och Ryssland för tidskriften Tiden, varav två av dem från 1920 presenteras nedan.

“I Sovjetrepubliken”

I denna artikel diskuteras dels dödsstraffet, dels demokratifrågor. Bland annat är det ett problem att den revolutionära demokratin förvandlats till en väpnad partidiktatur. Detta diskuteras i dialektiska termer på så sätt att utvecklingen är paradoxal, vilket i sin tur förklaras med att motsatser föder och betingar varandra [7].

“Lenins koncessioner”

Lindh skriver följande om de eftergifter som Lenin tvingas göra [8].:

Lenins koncessioner äro icke blott koncessioner till det utländska kapitalet. De äro des concessions inévitables, oundvikliga medgivanden till en verklighet som ej låter lura sig och till slut alltid utkräver sitt, till livet självt [9].

Några tidskrifter ur Nils Lindhs samling

I våra samlingar finns bland annat fem tidskrifter med anknytning till Nils Lindh som kommit till oss på oklara vägar. Dessa ges en kortare presentation nedan.

K-momentu

K momentu

(För stunden) med undertiteln ”Upprepningar och ekon” är ett samlingshäfte med dikter, gåtor, korta noveller, tankar, insändare, talesätt, sentenser, och dylikt både av traditionellt och aktuellt slag. Innehållet i häftet vänder sig till allmänheten. Detta nummer är det första som kom ut 1917 och gavs antagligen ut före både Februari- och  Oktoberrevolutionen.

krasnoarmeec-framsidakrasnoarmeec-baksida

Krasnoarmeec

(Soldat i Röda armén) med undertiteln ”Mot västfronten!” är ett extra insatt nummer. Tidskriften vänder sig till militären och den intresserade allmänheten.

krasnyj-djavol

Krasnyj D’javol

(Röda Djävulen) är en satir och humortidning som främst vänder sig till arbetare, det vill säga allmänheten i sovjetsamhället. På framsidan ser man en skämtteckning med rubriken ”Rättvisans försvarare”.

mezdunarodnaja-zizn

Meždunarodnaja žizn’

(Internationellt liv) med undertiteln ”Fem år av det sovjetiska Rysslands internationella relationer 1917 (7 nov.) – 1922 (25 okt.).” Tidskriften vänder sig till politiker och en politiskt intresserad allmänhet.

tvorcestvo-1919-4-5

Tvorčestvo

(Skaparkraft), nr. 4-5 från 1919, är en tidskrift för litteratur, konst, vetenskap och liv. Bilden på framsidan föreställer ett träsnitt tillverkat av  V. D.  Falilejev. Tidskriften vänder sig i första hand till arbetare, Röda armédeputerade samt en konst- och vetenskapsintresserad allmänhet.

Arkivförteckningen

Ytterligare material rörande Nils Lindh finns att söka i Nils Lindhs personarkiv hos oss, exempelvis klippböcker med i huvudsak hans egna artiklar i tidsspannet 1905-1908 samt 1943-1958. Även  Lindhs tidningssamling, tidningsklipp och dokumentpublikationer, som mestadels är på ryska.

Övrigt tidningsmaterial som är relaterat till Lindh, ligger kvar i sin ursprungliga ordning, vilket har grovsorterats, antagligen av Lindh själv. Lindhs samling kom till arkivet på okänt sätt 1963 respektive 1964. Utöver detta material, finns mer att söka i Utrikesdepartementets arkiv och på Kungliga Biblioteket.

Fotnoter:

1. Carlgren, W., “Nils Lindh. Pressombudsman, pressattaché och legationsråd i Moskva”, i (red. Björk, R., m. fl.,) Människan i historien och samtiden : Festskrift till Alf W. Johansson / Stockholm: Hjalmarsson & Högberg, 2000, s. 82
2. Jfr Carlgren : 2000, s. 89
3. Strannikov, N., Bolsjevismen i Sovjetriket : ett ögonvittnes iakttagelser och reflektioner/ Stockholm : Tiden, 1918
4. Citat i Strannikov : 1918, s. 15
5. Citat i Strannikov : 1918, s. 16
6. Strannikov : 1918
7.  Strannikov, N., “I Sovjetrepubliken”, i Tiden : 1920a
8. Strannikov, N., “Lenins koncessioner”, i Tiden : 1920b
9. Citat i Strannikov : 1920b, s. 333

Referenser

Carlgren, W., “Nils Lindh. Pressombudsman, pressattaché och legationsråd i Moskva”, i (red. Björk, R., m. fl.,) Människan i historien och samtiden : Festskrift till Alf W. Johansson / Stockholm: Hjalmarsson & Högberg, 2000,

K momentu : Perepevy i otkliki / Petrograd : Redaktor-Izdatel’ Ch. Grajcer, 1917: No. 1.

Krasnoarmeec : Na zapadnyj front! / Moskva : Literaturno izdatel’skij otdel politiceskogo opravlenija revoljucionnogo voennogo soveta respubliki, Ekstrennyj nomer : 1920

Krasnyj D’javol : Rabočij žurnal jumora i satiri / Petrograd: Krasnyj D’javol, 1918 : No. 2.

Meždunarodnaja žizn’ : Pjat’ let mezdunarodnych otnosenij Sovetskoj Rossii / Moskva : Izdanije Narodnogo Komissariata Inostrannych Del, 1922 : No. 15.

Strannikov, N., Bolsjevismen i Sovjetriket : ett ögonvittnes iakttagelser och reflektioner/ Stockholm : Tiden, 1918

Strannikov, N., “I Sovjetrepubliken”, i Tvorčestvo : literatura, iskusstvo, nauka, zizn’ /Moskva : Izdanije moskovskogo soveta rabocich i krasno-armejskich deputatov, 1919: No. 4-5

En pionjär i det tysta - om en bokdonation

$
0
0

Med anledning av en bokgåva - eller snarare en gåva i plural - tillkom denna text. Vi tar ofta emot gåvor till vårt bibliotek. Två stora sådana under senare är Kooperativa Förbundets bibliotek och Sveriges Arbetares Centralorganisations bibliotek. Vi kontaktas även av privatpersoner. Exempelvis Ingvar Thörn från Huddinge som tog kontakt med oss en dag i oktober 2015. Hans historia är inte bara ett gripande livsöde i sig utan även berättelsen om hans far Herman Alexander Thörn (1892-1984), och dennes fackliga engagemang. Ur våra samlingar och till våra samlingar går här samman.

Ingvar är född i mars 1927 och är alltså idag 88 år gammal. Han föddes som enda barnet till Herman Alexander och Ingeborg Thörn och fick möjligheten att ta studentexamen. Han utbildade sig på Franz Schartaus handelsinstitut och blev anställd vid Grängesbergsbolaget. Han specialiserade sig på merkantil sjöfart och kopplades tidigt in i det stora LAMCO-projektet (Liberian American Swedish Mining Company ) i Liberia.

Här är hans egen berättelse, med egna ord:

Ingvar Thörns egen berättelse

Herman
Min far, Herman Alexander Thörn, föddes den 9 januari 1892 i Frösve församling nära Skövde, som nr 3 i en syskonskara på 6. Min farfar dog redan 1904, 50 år gammal.  Äldste sonen, Henning (född 1888) tog hand om mor och syskon. Pappa fick tidigt ta tjänst som dräng och hamnade så småningom som eldare vid pappersbruket i Mariestad.

Efter en tid som kavallerist kom Henning till Stockholm och fick arbete vid Stockholms Spårvägar (SS). Han såg till att båda bröderna, pappa och Alfred, samt systern Märta kom till Stockholm tillsammans med deras mor. Martin Thörn (född 1907) var son till äldsta systern Anna, men kom i praktiken att räknas som yngste broder i syskonkretsen. De bodde tillsammans i en lägenhet på Hagagatan. Märta fick arbete i en livsmedelsbutik på Malmskillnadsgatan. Hon blev så småningom ägare till butiken. Alfred blev spårvagnsförare och pappa blev eldare vid spårvagnshallarna på Birger Jarlsgatan, där han i sinom tid slutade som vagnmästare. Henning blev en legend vid SS både som redaktör för Spårvägsmännens tidning och som chef för spårvägsmännens semesterhem Nygård i Täby. Martin sökte naturligtvis också till SS, men blev inte antagen.  Han var färgblind. Han blev i stället droskchaufför (!) och så småningom droskägare.

Det var alltså duktiga människor och troligen utmärkta exempel på den generation, som kom att börja bygga det nya Sverige. Jag har blivit 88 år, och det har blivit hög tid att gå igenom de sista av de böcker och andra handlingar, som pappa lämnade efter sig.  Nordisk Familjebok (23 band) liksom Grimbergs ”Svenska Folkets Underbara Öden” (9 band), Strindbergs, Wilhelm Mobergs, Emile Zolas, Victor Hugos och Jack Londons samlade verk hör till de böcker, som sedan länge har en naturlig  plats i mitt nuvarande hem. En inbunden bok i format 12×19 cm och 5 cm tjock med följande handskrivna text på insidan: ”Till Alexander Törn, Öhlstorp. Premium vid Afslutning i Frösve Folkskola 1902” intar en naturlig hedersplats.

Behovet av att få lära sig måste ha varit enormt. Bröderna, inte minst Martin, engagerade sig djupt i Birkagårdens folkhögskola. När Birkagården vuxit ur sin första bokhylla fick pappa köpa den och jag ärvde den i sinom tid. Den är nu återbördad till Birkagården. När mina föräldrar gifte sig kunde de flytta in i en nybyggd HSB-lägenhet på Gyllenborgsgatan på yttre Kungsholmen.  Där bodde de f ö kvar hela livet.  En stor inbyggd gård var en underbar och skyddad lekplats för oss barn. Några få hade syskon, annars var flertalet enda barnet. Jag tror, att detta faktum i kombination med den framväxande arbetarrörelsen och bildningstörsten var de avgörande faktorerna för Sveriges omvandling till ett folkhem. Och vi barn, som lekte tillsammans, har hållit kontakten med varandra hela livet igenom. Många har gått bort, men vi är fortfarande några kvar. Lars – min bäste vän genom livet som nu bor bara några hundra meter härifrån - var under en period engagerad i Birkagården, och det var så bokhyllan kunde återvända hem. Det är märkligt hur cirklarna sluter sig…

Det dröjde länge innan vi fick telefon hemma.  Det var för dyrt. Och tillgång till böcker och bildning var viktigare. Böcker kan tala på många sätt.  När jag nu ser vad pappas bibliotek innehöll i form av facklitteratur i dubbel bemärkelse – det handlar mycket om fackföreningsrörelsen – kan jag inte undgå att gripas av hans engagemang.

Nedan följer en förteckning över de böcker och handlingar som Herman Alexander Thörn efterlämnade:

Herman Alexander Thörn (1892 – 1984) efterlämnade följande böcker och andra handlingar, som visar på ett starkt fackligt och politiskt engagemang:

  • Hjalmar Branting, Socialdemokratiens århundrade.  Två vackert bundna volymer 29×9 cm
  • S. Hansson,  Landsorganisationen 1898 – 1923.  Hjalmar Branting
  • N.H.Ossian Håkansson,  Bland kulturens primärarbetare. Minnesskrift Sthlm Grovarbetarfackf. 40 år
  • Ellen Key, Folkbildningsarbetet
  • Zeth Höglund, Härliga tider.  Tryckt 1951
  • Astrid Väring, Frosten, Skildring från 1860-talets Västerbotten
  • En bok till Gillis Hammar och Svenska Bildningsvägar.  Tryckt 1947 i 1500 ex. Dedikation till mor o far.
  • Robert E. Peaary, Nordpolens Upptäckt. Inbundet men slitet ex
  • Gustaf Fröding, Samlade dikter. 2 inbundna volymer tryckta 1928
  • Häftade minnesskrifter ca 30×25 cm över Hjalmar Branting (1925) och 2 st om Per Albin Hansson
  • Svenska Kommunalarbetareförbundet 1910-1935
  • Minnesskrift över  Stockholms Spårvägars verkstadspersonals fackförening 10 år 1911-1921
  • Landsorganisationens 25-årsjubileum 1924, program samt Prolog, kantat och körsånger
  • Peter Krapotkin:  Eröfringen af Brödet, häftad,  tryckt 1908
  • Dante Alighieris, Divina Commedia i 136 bilder av Gustave Doré, tryckt 1912
  • Bo Lagercrantz, Vi i bild – svenskarna och deras fotografer.  Tryckt 1967
  • Chaplins samlade dikter.  Första delen.  Häftad, tunn, tryckt 1926
  • Natur och Kultur, Ditt hem, hur det bygges och inredes.  Inbunden 18×11 cm, tryckt 1923
  • Sigtuna, vägvisare genom staden jämte några ord om dess historia av Olof Palme. Tryckt 1920.
  • Salome, sorgespel i en akt, av Oscar Wilde.  Tryckt 1914.
  • Kommunistiska manifestet med företal av Karl Marx och Friedrich Engels. Zeth Höglund 1919
  • Hasard. Tidsbilder från 1918 av Eva Alexanders
  • Efter 40 år. Några blad ur Konsumtionsföreningen Stockholms tillkomsthistoria. Tryckt 1956.
  • Till Dagny Thorvalls minne, vid minneshögtiden i Birkagården den 9 september 1933
  • Elda icke för kråkorna. Tryckt 1924 på uppdrag Ingeniörsvetenskapsakademien.
  • Studentföreningen Verdandis småskrifter. 6 st  Tryckta 1911-1919.  Ellen Key  med flera författare.

Lernu esperanto

$
0
0

Vad har esperanto med arbetarrörelsen kan man undra? Från att till en början varit en neutral rörelsen kom allt fler arbetare att starta egna esperantoklubbar, i takt med att klasskampen skärptes. Vi har under fjolåret och åren dessförinnan emottagit arkiv för en rad esperantoklubbar. Nedan följer en kort introduktion till materialet.

Språket Esperanto - det mest framgångsrika internationella konstruerade språket. Språket skapades 1887 av den polsk-judiske ögonläkaren Ludvig Zamenhof. Esperantorörelsen var politiskt neutral och tog inte ställning till den så kallade sociala frågan men inom rörelsen fanns en stark internationalistisk tendens. Språket fick entusiastiska förespråkare i många länder, till svenska översattes den första läroboken 1889. 1891 bildas den första svenska esperantoföreningen och 1906 grundades det Svenska Esperantoförbundet, SEF.

Vad är Arbetaresperantism?

Arbetaresperantister är arbetare och socialister som kan esperanto, studerar esperanto eller sympatiserar med världsspråkstanken. Man gör propaganda för esperanto inom arbetarklassen och bland människor som sympatiserar med denna klass frigörelsesträvanden. Man arbetar för att rörelsen skall använda esperanto som ett verktyg i sin politiska kamp.

Den första svenska noteringen om arbetarorganisering kring esperanto var Arbetarnas esperantoklubb som bildades i Stockholm 1903. I Stockholm bildades 1905 även den anarkistiska arbetaresperantoklubben. Det Svenska Arbetar-Esperanto-Förbundet, Sveda Laborista Esperanto-Asocio (SLEA) bildades 1922 och har täta band med det Ickenationella världsförbundet Sennacieca Asocio Tutmonda, som grundades 1921.

esperanto

Den anarkistiska esperantoföreningen i Stockholm på utflykt i slutet av 1920 talet. Pojken längst till vänster som håller i banderollen är Pelle Persson. Fotografi från Anarkistiska esperantogruppens arkiv, ARAB.

Arkiv rörande esperantorörelsen hos ARAB:

Sveda Laborista Esperanto Asocio, refkod: 3211 (23 volymer)
Laborista Esperanto klubo en Stokholmo, refkod: 3239 (4 volymer)
Anarkistiska esperantogruppen, refkod: 4829 (8 volymer)
La Internacia volo, refkod: 3255 (3 volymer)
Yngve Nilsson, refkod: 7114  (2 volymer)
John Johansson, refkod: 286 (2 volymer)
Pelle Persson, refkod: 7115 (2 volymer)
Ernst Ericsson, refkod: 671 (1 volym)

Övrigt material:

Från december 2003 till februari 2004 arrangerade ARAB en utställning om arbetaresperantism, se utställningskatalogen i pdf-format

Sista brevet från Stalins Sovjet…, artikel av Lars Gogman publicerad på webbsidan Ur Våra samlingar år 2004

På biblioteket har vi hundratalet titlar på esperanto och om esperantorörelsen, ett antal som ständigt växer då vi som bäst håller på att katalogisera in nyinkommet material. Se mer i vår bibliotekskatalog för dessa titlar.

Några bilder från senaste förteckningsarbetet av inkommet esperantomaterial

Viewing all 88 articles
Browse latest View live